Isle of Arran är en ö där Skottland anses finnas i miniatyr. Här finns allt som övriga Skottland har, koncentrerat till en yta på 430 kvadratkilometer och med drygt 4600 invånare. Här finns allt från berg till pittoreska små fiskestäder, golfbanor, vandringsleder och mängder av olika sevärdheter. Utöver det finns så klart även destillerier – Lochranza och Lagg som båda gör whisky, Arran Botanicals som gör gin och likörer och på det två ölbryggerier, Arran och Seagate.

Citatet i rubriken finns tryckt på t-shirts och budskapet är klart, detta är en ö att besöka. Tyvärr har det inte blivit av men whiskyn därifrån har jag i alla fall fått prova några gånger.

Dagens whisky är en Arran Sherry Cask Cask Strength och den görs av Lochranza Distillery. Isle of Arran Distillers heter företaget som äger destilleriet och även det andra destilleriet på ön, Lagg Distillery. Lochranza grundades 1993 och släppte sin första single malt 1998. Sedan dess har det släppts mängder av Arran-buteljeringar; söker man på Whiskybase dyker det upp 2500 olika buteljeringar – vilket då inkluderar privatfat, single casks och specialbuteljeringar.

Den här buteljeringen har lagrats på 250 liters sherry hogsheads och sedan tappats med en alkoholstyrka på 55,8%. Låt oss smaka:

DOFT (23/25)
En härlig doft av sherryfatets påverkan sprids. Söta frukter, lite russin och toffee samsas och här finns även toner av mörk choklad, lakrits och sedan halm och lite jordigt mot slutet, på ett positivt sätt.

SMAK (23/25)
Här kommer det örter och peppar som blandar sig med fruktig sötma, hallon, citrus och sedan honung. Lakrits finns där igen, denna gång mer intensiv än i doften. I en andra sipp kommer mer av frukten, denna gång smultron, sött och gott och sedan toffee och choklad.

EFTERSMAK (22/25)
Åldern på buteljeringen är okänd, en NAS helt enkelt. Med det så är det lite spretigt omoget i doft- och smakpaletten, men fina aromer är det, inget som stör. Eftersmaken är lång och full av sherrytoner, lagom sött och med ett pepprigt avslut.

OMDÖME (23/25)
En av de bättre buteljeringarna från Arran tycker jag. Kanske för att jag gillar sherrylagrad whisky, men också för att denna buteljering bjuder på så mycket olika smaker. Bra prislapp för en whisky av denna kaliber!

TOTALBETYG: 91/100p

Har förstått att alla inte gillar lakrits men det gör jag. I det här fallet testar vi lakrits från Haupt som är kända för att göra världens saltaste lakrits. Så var försiktigt när du provar deras Tomtejävlar, så du inte dödar whiskyns aromer helt. Kompletterar varandra gör de faktiskt om man vågar prova. Finns bland annat på Lakritsroten, eller så köper ni den på nätet:

https://www.lakrits.se/sv/tomtejavlar

Musiken till detta sherry- och lakritsögonblick bjuder Dangermuffin på. Ett band som spelar amerikansk root rock med folkmusikinfluenser. De kommer från South Carolina och släppte sitt första material 2007. Låten vi lyssnar till ikväll kommer från ett av 2024 års bättre album Dangermuffin. Låten heter We Push Mountains.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeGC-3JVQXeTSAhwR1J02O6-hCibc6KHAUBjBUoP5Wx8JVxtg/viewform?embedded=true

2005 var startskottet för mitt whiskyintresse på allvar. Visst hade jag provat en hel del whisky innan och hade byggt upp ett fint sortiment i whiskyskåpet där hemma. Men nu blev det allvar, när jag med kompisarna bestämde att vi skulle åka till Skottland på en Whisky Trail! Tillsammans drog vi ihop ett gäng glada amatörer för en provning i enkel regi, vi provade 6 olika sorters whisky och 8 stycken julöl efter det. Detta var i december 2005 och det blev starten för whiskyklubben Sällskapet Smoking Barrels i Katrineholm.

Syftet var kanske inte att dra igång en klubb på en gång men nu föll det sig så. Vi ville lära oss mer helt enkelt och två provningar senare så åkte vi till Skottland, till Glasgow och sedan vidare ut till Islay. Vi hade planerat hela resan noggrant och hade en svensk guide som tog emot oss på ön, Anders Jonasson (som sedermera var en av dem som grundade Box Whisky, eller High Coast som de heter idag). Anders kände de flesta på ön och körde runt oss i sin folkabuss. Vi hade 4 hela dagar med besök på då samtliga 8 destillerier, besök på en ostronodling, bröt torv på en mosse, besökte Isle of Jura och Kildalton Cross. De flesta destillerier innebar också provsmakning i lagerhusen, vilket var en härlig upplevelse för oss nybörjare.

Rubriken på detta inlägg är faktiskt ett citat från vårt besök på Bowmore, där vi klockan 10 på morgonen fick ett rejält glas med råsprit upphällt av destillerichefen. Vi tänkte kanske mer på att spara på smaklökarna till godbitarna därefter men han ville gå vidare och sprit får inte hällas ut så när han sa ’drink up lads, I thought you were Swedish’ så var det bara att lyda. Blev en skön dag kan man säga!

Men vad har det med dagens buteljering att göra, undrar ni? Jo, det är så att Macleod’s Islay är en single malt från okänt destilleri på Islay och med det också en vettig sammanfattning av vår resa. Det var för många år sedan men buteljeringen består och kommer ut i nya utgåvor varje år. Om receptet förändrats och vilka destillerier som buteljerats i tidigare utgåvor är oklart, det är som vanligt lite hemlighetsfullt när det gäller oberoende buteljeringar. Inte alla destillerier stoltserar med sitt namn och de oberoende buteljerare som köper upp fat får oftast i kontraktet ange att de inte ska berätta om var whiskyn kommer ifrån.

Ian Macleod heter företaget och alla i detta familjeföretag heter Russell i efternamn, sedan 1933 till och med, när det grundades. Så varför väljer man namnet Ian Macleod? Är det någon som vet vilken Ian som ligger bakom så upplys gärna min okunniga hjärna? För mig är det fortfarande lite av ett mysterium men Ian Macleod Distillers heter företaget i alla fall och Macleods heter whiskyn vi provar idag.

Nu smakar vi på denna tycker jag och här kommer information och mina smaknoter.

DOFT (21/25)
Rökigt, torv och jod kan man förvänta sig och det är också mycket tydligt i denna. En sötma finns också, lite åt honungshållet. Efter en stund framträder mer vedbrasa.

SMAK (22/25)
Sötsalt i smaken, rökigheten är tydlig och den är också rätt envis. Lakritstoner och tjära möter en liten fruktighet – det finns spår av söta frukter och även lite russin. Kan vi ana att det finns lite sherrylagrad whisky i denna?

EFTERSMAK (20/25)
Medellång, rökigheten dröjer kvar på tungan och i gommen. Fruktigheten och sötman avtar snabbt och ersätts med en lite mer medicinal ton, utan att bli otrevlig dock.

OMDÖME (21/25)
Föregångaren var 8 år enligt etiketten och denna buteljering är istället en NAS (No Age Statement). Men jag gissar ändå att åldern är bra nära sin föregångare, kanske mellan 6-8 år. Den är rätt mogen i sin smak och bjuder på en trevlig balans mellan sötma och sälta. Prisvärd!

TOTALBETYG: 84/100p

Jag har bjudit på detta många gånger tidigare men jag hävdar fortfarande att kombinationen av rökig whisky och en vällagrad hårdost är fantastisk. Det är för mig en återkommande favorit. En bit Parmesan, gärna med längre lagringstid får både ost och whisky att smaka så mycket mer.

Nu kör vi en skön rocklåt med The Struts. Det brittiska bandet grundades i Derby 2012, har spelat på mängder av stora festivaler, haft samarbeten med Robbie Williams och Def Leppard med flera. Dessutom har man varit förband åt Guns’n’Roses, Foo Fighters och Rolling Stones. Här bjuds vi på låten Heaven’s Got Nothing on You.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeJpYpvW0as8EBF7IPn4CroabOcVg3l3xALq-NDjLe8qEA1Xg/viewform?embedded=true

Det här tycker jag är lite extra roligt då jag nyss var i Dublin och gick över bron Ha’Penny Bridge ett antal gånger. En gångbro med trappsteg över floden Liffey och egentligen idag med det officiella namnet Liffey Bridge.

Ha’Penny eller Halfpenny som det egentligen står för har så klart en historia. Den här bron kostade nämligen en halv penny att gå över tidigare. Den byggdes redan 1816 och hette då Wellington Bridge, efter Duke of Wellington som föddes i Dublin.

Eftersom bron används av ungefär 27000 personer dagligen så har den byggts om för att motverka slitaget. Man har också uppmanat folk att inte sätta fast hänglås i broräcket, vilket ju är populärt på många ställen. Vid ett tillfälle togs hänglås bort till en total vikt av 2000 kg, Trots det så var broräcket fullt med hänglås när jag var där.

Men den här kalendern handlar inte om broar och hänglås utan om whisky och annan sprit. Dagens whisky har dock tagit sitt namn från denna bro – Ha’Penny Irish Whiskey.

Ha’Penny tillverkas av Pearse Lyons Distillery som ligger centralt i Dublin. Har tyvärr inte varit där, besökte istället Teeling Distillery vid tillfället. Pearse Lyons grundades 2017 och är byggt i den gamla St James Church i Dublin – lite häftigt ändå att använda en gammal kyrka som destilleri.

Här kommer en liten reklamfilm om rundturen på destilleriet:

När ni kollat klart kanske det är dags att provsmaka det ni har i glaset.

DOFT (21/25)
Nu blir det irländskt igen och då kommer de här lätta gräsiga tonerna tillbaka. Det här är rätt fräscht, det finns citrus, lemon curd, apelsinskal vanilj och honung. Syrliga äpplen dyker upp och det blir som en fruktsallad på något sätt. Sötman dyker också upp, mer åt vaniljhållet.

SMAK (21/25)
Mer citrus och mer äpplen – som en fruktsallad även i smaken. Här finns även kanel och russin, många smaker nu. Karamellsötman kommer in och slåss mot kanelens lite beska ton. Påminner en del om majsens sötma i en bourbon, spännande. Ekfatskaraktär känns också tydligt.

EFTERSMAK (22/25)
Ganska lång för en blended med mycket frukter och karamell. Vaniljen kommer in och med det går det åt färska jordgubbar. Spretigt är det verkligen och jag vill bara prova mer för att hitta andra smaker.

OMDÖME (22/25)
Det här en bra whiskey på många sätt, det är spretigt i doft och smak och den sticker ut för att det faktiskt bara är en blended. En otrolig palett av aromer som slåss om en plats. Komplex absolut, balanserad kan vi kanske diskutera. En god och kul upplevelse helt klart! En tanke slår mig att den här ska man spetsa en god vaniljglass med – kanske som en vuxen dessert till nyår? Och innan ni undrar – jag gillar romrussin! 

TOTALBETYG: 86/100p

Det fanns lite kanel i ett visst moment när jag provade denna whisky. Kanske mest tydlig i smaken men det fanns även i doften. Med vanilj, fruktsötma och kanel i åtanke så måste man ju testa detta tillsammans med en klassisk kanelbulle. Sötma och kanel vill vi åt och förstärka!

Nu är vi i Dublin och då får det faktiskt bli en låt med ett band från nämnda stad. Här blir det modernt och rätt coolt med rap i sången med mera. De skriver själva att de är ”3 Lads from Dublin, Kind of Original, Not very Rude and Definitely Boys” – de heter The Original Rudeboys och låten de som kör är svängiga Sunny Days.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScL3jFgm4biSqMUbKoEVUjN-vnglUCfJCZRmRVXWPpX_ynvFQ/viewform?embedded=true

Var i Prag i somras och hittade lite roligt där. Den här är en lite enklare sprit, en rye whisky och titeln betyder direktöversatt Gamla Jägarens Ryewhisky.

Den finns internationellt och går då under namnet Old Hunters Rye, en whisky ni möjligen kan hitta i en välsorterad taxfree.

Destilleriet bakom heter Green Tree Distillery och ligger nära gränsen mot Tyskland och staden Dresden. Destilleriet är faktiskt Europas äldsta destilleri, med anor sedan 1518. Här görs rye whisky, vodka, rom och likörer och varumärket är väldigt populärt i Tjeckien.

Ryewhisky ska enligt regelboken vara tillverkad av minst 51% råg och resten kan alltså vara annat sädesslag. Exakt balans i denna går inte att finna utan det vill man kanske hålla hemligt.

Vi får väl ta och prova denna rätt anonyma sprit från Tjeckien. Det vi vet är att den lagrats i 4 år på bourbonfat i ett underjordiskt lager, 5 meter under marken.

DOFT (18/25)
Söt och rund i smaken med en del ekfatskaraktär. Det blir lite cederträ (blyertspenna) och kanske lite läder också. En kraftigare doft än i vanlig kornmaltsbaserad sprit, men också rätt spritig i sin framtoning.

SMAK (18/25)
Rätt mogen smak för att bara vara 4 år, kraftig med en del träfat i paletten. Vaniljen är tydlig och lite fruktsötma dyker upp, äpple, aprikos och det går sedan mot en ganska kraftig pepprighet.

EFTERSMAK (18/25)
Inte speciellt lång, men ekfatet och vaniljen dröjer kvar ett tag. Lite citrustoner dyker upp och även en del sötare frukter.

OMDÖME (19/25)
Ärligt talat har jag inte provat jättemånga rye whiskies, men denna känns inte som en av de bästa i alla fall. Det är en kraftig och något spritig framtoning av det hela och den påminner en del om kanadensisk whisky och då pratar vi inte om Lord Calvert utan snarare Seagram’s. Faktiskt en av de första whiskysorterna som provades i whiskyklubben Smoking Barrels.

TOTALBETYG: 73/100p

Till denna spritiga upplevelse har jag valt ett enkelt tillbehör. Vanliga lövtunna potatischips. Det funkar bra till väldigt mycket men i det här fallet så är det lite sälta som saknas och det tillför vi med hjälp av chipsen.

Men hur ska vi sedan matcha tjeckisk rågwhisky och potatischips med musik tänker ni? Vi skakar om det rejält och slänger in Silverstein – här blir det hardcore metal med melodiös refräng. Kanske inte passar alla men jag tror att några blir glada i alla fall – Skin & Bones heter låten.

Tyck till om smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdvO21XLdo10STfLdku2KCiFx3CZeSaKZvut807E7_97ZVMvQ/viewform?embedded=true

Nu undrar Marie och kanske några till – ska det bara vara rökigt i år. Nja, inte bara men däremot är flera av önskemålen från tidigare år att det ska vara fler rökare med i uppställningen. Men i utvärderingen som kommer när kalendern har avslutats, så får ni säga ert igen, så får vi se hur det blir till nästa år.

Som rubriken och flaskans etikett antyder så handlar det om torvrökt whisky denna gång. Ja, allt som oftast är det just torv som ligger bakom rökhalten i whisky. Att använda torv som bränsle när kornet ska torkas är ett klassiskt sätt att tillverka malt på. Kanske dock mest utnyttjat på de ställen där torv bröts och användes som bränsle, till exempel på Islay.

Mr Peat Single Malt har ingen ålder specificerad, vi kan väl gissa oss till att den är någonstans 5-6 år. Fox Fitzgerald heter den oberoende buteljeraren bakom denna rökare och ni har faktiskt redan provat en whisky från nämnda buteljerare, nämligen serien Rest & Be Thankful som ni provade en whisky från i lucka 8.

Här har vi en naturligt färgad, ej kylfiltrerad och väldigt torvrökig whisky. Kommer den från Islay, troligen? Kommer den från Ardbeg, Laphroaig, Bowmore eller någon av de andra? Vem vet, men tonerna finns där. Om jag skulle killgissa så är det en Laphroaig i glaset.

När jag var på Islay så åkte vi ut till en av torvmossarna och kollade på tekniken bakom att bryta just torv. Enformigt skitjobb om man gör det som vi gjorde, manuellt. Det finns dock modernare sätt att bryta torven så klart. Här kommer en film från den torvmossen, där Laphroaig visar hur det går till:

Nu har vi tittat på film och doftat på torvrök men nu är det väl ändå dags att prova det som finns i glaset.

DOFT (22/25)
Inte direkt så rökig som man kan tänka sig, men rökig är den så klart. Det finns en medicinal ton i doften som påminner starkt om just Laphroaig. De växter som bryts ner i torvmossen under tusentals år har avgett en kraftfull doft av örter, svamp, mediciner, jod, jord och mer därtill. Allt sammantaget finns här – en fin rökig doft men även lite citrus och fruktsötma slåss om näsan.

SMAK (23/25)
Jag tycker den här både doftar och smaker som om man var tillbaka på Islay. Kommer att skämmas om jag någonsin får reda på att detta inte är en Islay-whisky? I smaken hittar vi förutom en rökig, lätt ton av aska, även en rätt hög sötma, lite tropisk frukt swishar förbi och kom på att jag måste ha en skvätt av denna i nästa grillmarinad.

EFTERSMAK (23/25)
En ung whisky brukar inte ge så mycket eftersmak men det tycker jag att denna gör. En kraftig smak som dröjer sig kvar, röken lägger sig i gommen. Sötman finns där, vanilj och frukt och sedan marinaden som kommer att göra köttet så bra nästa gång.

OMDÖME (23/25)
Det här en rå och rökig härlig historia och jag är inte alls färgad (är Laphroaig-fantast sedan ”barnsben”) Den är ung men det är just råheten som jag gillar, den framträder med kraft och rökigheten tar inte över, utan låter örtiga, gräsiga och fruktiga toner leka i bakgrunden. Bra balanserad!

TOTALBETYG: 91/100p

Eftersom whiskyn får mig att tänka på grillat välmarinerat kött men även ger utrymme för det fruktiga och örtiga, så tänker jag ett en god parmaskinka kan sitta fint. Köp gärna parmaskinka direkt från din charkdisk om du har möjlighet, den brukar smaka bättre än den vakuumförpackade varianten.

Nu lättar vi upp den rökfyllda stämningen med lite glad och trevlig musik. Är det lite Beatles-vibbar jag får när jag hör denna? Kan vara, eller så är irländska Hal något helt eget. Med bara drygt 2000 lyssningar per månad på Spotify så är de inte så stora, men låten platsar ändå i min kalender. Här lyssnar vi till Keep Love as Your Golden Rule.

Betygsätt din smakupplevelse här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSefhi0h71mF5VpRxSv1Z7GgLurXD8bXV5HOX1qJ8RGpI1MYPQ/viewform?embedded=true

”från sig vilt slående japaner… japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon…”

Rubriken och citatet är från Sven Jerrings referat från OS i Berlin 1936, där Japan slog Sverige i fotboll med 3-2 och Sverige därmed åkte ut från OS. Frustrationen var tydlig hos Sven men Japan förlorade sedan med hela 8-0 mot Italien i nästa match.

Det var i ungefär samma veva som den japanska whiskytillverkningen startade. Med ungefär samma klimat som i Skottland och Sverige så har Japan precis samma förutsättningar för att kunna göra bra whisky. Däremot är ju produktion och tillverkning något som effektiveras i Japan och många destillerier ser idag ut som kemiska fabriker.

Shinzato Shuzo är kanske inget undantag men de har funnits väldigt länge, sedan 1846, vilket gör det till det äldsta destilleriet i Okinawa. Många namn nu men whiskyn heter Kanekou Okinawa och tillverkas av nämnda destilleri. Förutom whisky gör man andra typer av japanska destillat och drycker. Deras hemsida visar lite mer om vad de tillverkar:

https://shinzato-shuzo.co.jp/en

Men vi kanske ska prova whiskyn istället för att prata om den?

DOFT (20/25)
Som vanligt med japansk whisky så brukar det industriella skina igenom, det är lite spritigt och endimensionellt. Den här känner jag en lätt svampig smak, som umami ungefär eller sältan som finns i soya. Det där lite lätt jästa som är svårt att sätta fingret på. I övrigt så är det lite pepprigt, det finns frukt och citrus framförallt och kanske även lite chokladtoner efter en stund.

SMAK (21/25)
Rätt trevlig sötma i denna med honung, tropiska frukter, mer citrus och även kokos. Det finns toner av toffee, choklad och kanske lite kaffe rent av. Lite liköraktig är den och blir sötare efter ett tag. Smaken är bättre än doften tycker jag, en helt okej japansk blended.

EFTERSMAK (18/25)
Här kommer åldern till sin rätt (eller som nackdel) – eftersmaken är rätt kort. Finns en del att önska där. Det är en citruston som tar över, lite toffee och kokos mot slutet.

OMDÖME (18/25)
En japansk blended med en rätt hög prislapp, skulle kunna jämföras med en skotsk blended som är 200 kr billigare. Men, så är den ju faktisk japansk och med det tillkommer så klart en importkostnad. Men sådant ska man förstås inte skylla på, det finns en hel del japanskt som är bättre än detta och till samma pris.

TOTALBETYG: 77/100p

Japansk whisky kräva japansk mat! Ja, eller något som matchar den umami vi känner i destillatet. I det här fallet har jag tagit ut svängarna med ett nytt sushirecept, åtminstone nytt för mig. Nigiri med lax och manchego, alltså riven ost ovanpå. Fantastiskt gott – här har ni receptet:

https://alltommat.expressen.se/recept/nigiri-med-lax-och-manchego

Nu kommer det japansk musik tänker ni men det gör det inte. Istället blir det något helt annat. Amy Shark och Tom DeLonge sjunger My Only Friend. Amy är en australiensk singer-songwriter som vunnit massor med priser för sin musik. Tom känner kanske en del igen rösten på då han under alla år varit frontfigur i amerikanska punkbandet Blink-182. Sköna röster som möts tillsammans med sushi och whisky. Kan ju inte bli bättre!

Här kan du betygsätta din smakupplevelse:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdzLCBlpKkUcR0BAUI-FfR3Th74WSWq3IhG4KwhSDcGUupOTQ/viewform?embedded=true

Här har vi honom – Rod Stewart, eller rättare sagt hans egen whisky. Wolfie’s Blended Whisky görs av Loch Lomond Distillery och är då speciellt utvald och framtagen av och tillsammans med artisten. Mer rock’n’roll än så kan det väl inte bli tycker ni, men i min kalender kan det nog blir mer än så framöver!

Rod Stewart slog igenom på 70-talet och drygt 50 år senare är han en av världens mest framgångsrika artister och har sålt mer än 120 miljoner skivor. Frågan är, kan han fixa till en bra whisky också?

Loch Lomond Distillery ligger som sagt bakom denna blended och marknadsföringen är enormt påkostad och väldigt smart. På denna hemsida kan ni hitta allt om Wolfie’s och även köpa merchandise, för vem vill inte ha det?

https://wolfieswhisky.com

Om ni vill veta mer om whiskyn och kolla in Rod Stewart lite så kommer här en reklamfilm:

Vi provar denna whisky så får vi se om den håller vad den lovar:

DOFT (18/25)
Spritig till en början, sedan kommer toffee, vanilj och honung. Lite kryddig är den, åt kanel/ingefära-hållet och lite citrus mot slutet.

SMAK (18/25)
Beska toner, spritig, sen en syra som inte känns som den borde vara där. Sötman kommer lite senare, med karamell, vanilj, honung och en gnutta rök i slutet.

EFTERSMAK (17/25)
Här har vi päron, gröna äpplen och kanel, något som lockar lite mer. Dock är eftersmaken för kort och även den spritig och lite sträv.

OMDÖME (17/25)
Den här hade kunnat göras bättre – finns många blended som är betydligt bättre och då talar vi om de stora som Johnnie Walker, Grants och till och med Famous Grouse. Finns mycket att önska här men troligen funkar den utmärkt som ingrediens till drinkar.

TOTALBETYG: 70/100p

För att rädda upp destillatet något så behöver vi förstärka det som jag upplevde som bra i denna whisky. Det är fruktsötman mot slutet med päron och äpple. Vi kör helt enkelt en söt och god äppelpaj med vaniljsås. Här är ett recept bland många:

https://www.ica.se/recept/varldens-godaste-appelsmulpaj-714125

Musiken måste förstås komma från upphovsmannen till whiskyn, Rod Stewart. Adlad av Elizabeth II 2007 och därefter fick han bära namnet Sir Roderick Stewart. Inte dåligt!

Musikkatalogen är gedigen och tog ett tag att lyssna igenom. Jag har valt en låt som passar bra i sammanhanget – Stone Cold Sober!

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScihJrseIbLxmX4S-kNO8BbUSoNcKoMXz0K2yx1_pB4BTh4uA/viewform?embedded=true

Familjen Jelinek anlände 1882 till byn Vizovice i nuvarande Tjeckien, nära gränsen till Slovakien. Här började man jobba på det lokala Eichen Distillery innan man 1891 startade ett eget destilleri. Orten där man verkade hade använt resterna från öltillverkning för att destillera sprit så långt bak i tiden som 1585, så traditionen var starkt rotad i samhället.

1894 hade bönderna i bygden förstått att det fanns pengar att tjäna och började använda all frukt som man odlade till att göra olika fruktsprit av. Företaget Razov bildades och med det började varenda bonde destillera eget. Tre stora destillerier, Razov, Karl Singer samt Jelinek slog ihop sina företag och blev med det störst i Tjeckien på den tiden.

Sönerna till grundaren av Jelinek, Rudolf och Vladimir tog över och drev destillerierna under många år. Dock hade man svårt att komma överens om hur företaget skulle skötas och de splittrades därmed 1926. Rudolf blev kvar och köpte sedan ut Razov och Karl Singer och döpte om destilleriet till Rudolf Jelinek eller som det förkortas idag R. Jelinek.

Då släkten Jelinek var judisk så togs destilleriet ifrån de under andra världskriget och nästan hela familjen utrotades i koncentrationslägren. De enda som överlevde var Rudolfs söner Zdenek och Jiri. Men glädjen blev kortvarig då Zdenek dog 1946 och Jiri själv drev destilleriet vidare.

1948 blev dock företaget nationaliserat, staten tog helt sonika över alltihop och drev familjen i exil. Moravian Distilleries and Vinegar Factories blev det nya namnet men Jelineks sprit fortsatte ändå produceras under originalnamnet. Företaget gick dock sämre och sämre i statlig regi och 1989 så lades företaget i träda. Det dröjde till 1998 innan privata ägare lyckades köpa företaget av tjeckiska staten och vända trenden. Idag går det riktigt bra och fruktsprit som Slivovice, Hruskovice och Jadernicka, men även maltsprit, flödar ut från pannorna.

MEN, vad har då en gyllene tupp med detta att göra undrar ni?

Jo, det är helt enkelt namnet på den whisky som sedan 2006 finns i Jelineks ägo. Varumärket Gold Cock och Tsetice Distillery däremot har funnits sedan 1969 och den första whiskyn kom redan 1973. Men när Jelinek köpte destilleriet så flyttade man alltihop från orten Olomouc till Vizovice och fortsatte sedan destillera enligt de gamla traditionerna.

I Gold Cock används två-radigt korn från Mähren (Moravia), malt från mälterierna i Bruntal som torkas på traditionellt sätt och lagringen sker på fat som tillverkats av europeisk vinterek av lokala tunnbinderier.

Whiskyn vi provar idag är en single malt som lagrats i hela 20 år. Den går inte att hitta i Sverige men finns på ett antal nätbutiker samt i Tjeckien då förstås. När jag köpte whiskyn gjorde jag det i Prag i en liten whiskybutik i ett köpcenter. Han som jobbade där blev jätteglad då han föreslagit att de skulle köpa in den men hans chef inte trodde den skulle sälja. Det visade sig att de sålt jättebra och jag knep de sista flaskorna på hyllan och fick till med en liten rabatt.

Whiskyn är inte kylfiltrerad eller färgad utan helt naturlig från fatet och det har blivit dags att prova den.

DOFT (21/25)
Den här whiskyn är till en början rätt spritig och kräver en hel del luft så bra att hälla upp den i god tid innan ni provar. Jag lovar, doften och smaken blir så mycket bättre då. I doften märks direkt att alkoholen inte känns så stickigt i näsan, istället finns en trevlig sötma, en fruktighet och fina chokladtoner. Det är inte ofta man känner det i whisky men i denna känner jag definitivt körsbär.

SMAK (21/25)
Upplevelsen fortsätter i smaken, det är sött, nästan åt likörhållet. Honung och apelsinchoklad samsas fint och det fortsätter mot det fruktigare hållet. Här finns även lite körsbär men även plommon. Känns nästan som att man på Jelinek råkade blanda i lite av sin fruktsprit av misstag. Men smaken övergår sedan mot en tydlig fatkaraktär, den nya eken skiner igenom med toner av cederträ och lite läder.

EFTERSMAK (20/25)
För att vara så gammal som 20 år så borde kanske eftersmaken vara längre och mer intensiv, men man får anta att de nya faten kanske inte tillfört så mycket som man skulle önska. Däremot är eftersmaken medellång och har fina toner av frukter som plommon och nu kanske även lite åt det tropiska hållet. Citrus kommer också in och avslutet är rätt syrligt.

OMDÖME (22/25)
Trodde väl aldrig att tjeckisk whisky skulle kunna övertyga men det tycker jag att den gör. Man har lyckats få till en bra balans mellan sötman och fruktigheten samt det maltiga som ändå finns där i bakgrunden. Den skulle nog bli ännu bättre med en finish på något vinfat, ny ek brukar ofta ge en del lite kemiska undertoner och blyertspennan gör sig påmind. Inte på något sätt dåligt men det stör lite.

TOTALBETYG: 84/100p

Den här whiskyn mår bäst av en bit apelsinchoklad, typ romerska bågar. Det hjälper till att få fram chokladen och frukten i destillatet och tränger då tillbaka det som fatet eventuellt stör oss med. Den bästa varianten tycker jag är denna:

https://www.cloetta.se/produkter/romerska-bagar-200g

Trots tjeckisk whisky så kör vi återigen irländsk musik. Ja, jag har varit i Dublin nyligen så kanske har färgats något av det. Det här bandet heter The Chapters och har oförtjänt låga lyssningssiffror på Spotify. Så hjälp till och få fart på deras statistik för det de gör är bra. Här är låten Blood Feels Warm.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScuJaZOHhXMop_nHuy8IHQANBgK5fb3hSG4r3OhokQwRsWzkQ/viewform?embedded=true

Nu hoppar vi vidare till ett udda whiskyland – nämligen Israel. Men tro det eller ej, whiskykulturen är rätt stor här; Whisky Israel är ett bra exempel på det – en välbesökt whiskyblogg med tusentals läsare från hela världen.

Självklart finns också ett antal destillerier som gör maltwhisky, inte bara kvällens M&H eller Milk & Honey som det står för. Loggan visar en ko med gulsvart randig bakdel med en gadd och kopplingen är att det Israel i bibeln benämns som ”The Land of Milk & Honey”.

Utöver M&H som grundades 2013 finns även några whiskydestillerier till i Israel – Golani Distillery (2014), N.G.K. Distillery (2021), Shewet Brewing & Distilling (2017) samt Yerushalmi Distillery (2017).

Destilleriet är beläget i ett gammalt bageri i Tel Aviv och här har vi temperaturer som är ganska höga, vilket gör att destillat mognar lite snabbare än vad som är normalt. Det är en utmaning så klart och precis som destillerier i Indien och andra varma länder, så ställer det krav på faten som används för lagring. Här tog man hjälp av dr Jim Swan, som tyvärr avled 2017. Som kemist och biolog samt expert på single malt whisky, kunde han bidra med kunskap kring just fatlagring. Bland annat har man i stor utsträckning använt sig av STR-fat (shaved, toasted and re-charred), tillsammans med ex-bourbon och även några nya ekfat.

Mixen av fat har fallit ut väl och även en ung whisky som 3 år framstår som betydligt äldre när den provsmakas. Mognaden har utförts både snabbare, mer kontrollerat och med högre kvalitet genom otroligt skickligt arbete. Det är därför M&H producerar whisky som hyllas världen över.

En israelisk produkt helt klart men ingredienserna är dock importerade. Malten kommer ifrån England då det inte växer mycket korn på de torra åkrarna i Israel och jästen hämtar de från Belgien. Lagringen sker vid Döda Havet som vanligen har en temperatur på upp mot 50 grader.

Vill ni veta mer om destilleriet så rekommenderar jag att kika på Whisky.com som gjort ett besök och dessutom provar whiskyn. 1 timme lång är den så häll upp något gott under tiden.

Nu provar vi whiskyn istället:

DOFT (20/25)
Mycket frukt i denna, tropisk sådan. Ananas, persika och sedan en sötma som drar åt torkad frukt, russin och aprikos. Sötman går åt honung och en lätt parfymerad ton. Ekfatet skiner igenom.

SMAK (22/25)
Vanilj och honung exploderar till en början, sedan kommer lite mer syrliga toner med citrus i huvudsak. Det går över mot en mer bitter ton, choklad, gärna mörk sådan och sedan mer mot svartpeppar.

EFTERSMAK (20/25)
Medellång med toner av svartpeppar, örter och sedan bitterljuv mörk choklad. Vaniljen lever kvar en del på tungan också.

OMDÖME (22/25)
En spännande whisky just av den anledning att den är ung. Det framgår inte av buteljen men jag gissar på 3 år, inte mer. Mognadsgraden är fascinerande och även om smaker är något spretiga så är den riktigt angenäm att dricka.

TOTALBETYG: 84/100p

Nu blir det faktiskt lite wild and crazy när vi slänger in något helt oväntat till denna typ av whisky men den funkar så bra! Nu är Sörmlands Ädel från Jürss Mejeri alltid väldigt god i sig. Det är dokumenterat en av världens bästa mögelostar och den kommer ifrån Hälleforsnäs. Lokalt och jag har varit på osteriet många gånger och alltid köpt en bit av denna. Fantastisk! Köp din bit här:

https://webshop.jurssmejeri.se/bestall-ost/sormlands-adel

Musik till den här smakkombinationen var kanske inte så enkelt till en början, men jag tänkte att det som låter bra funkar till det som smakar gott. Har vi varit spretiga hittills med sörmländsk ädelost, brittisk malt, belgisk jäst och irländsk whisky så varför inte komplettera lika spretigt med irländsk musik. Här har ni Hudson Taylor, 2 syskon som framför låten Battles. En titel som passar i konfliktens Israel idag.

Vad tyckte du om dagens smakupplevelse:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdc8TGjMqTjDUNl4rlPw3i5azkSbE-OVhydFve_AHFzaJsatA/viewform?embedded=true

Innan High Coast hette destilleriet Box, vilket ni säkert sett och provat en del ifrån genom åren. När Box var i sin vagga och inte hade någon färdig whisky än fick vi i whiskyklubben besök av Roger Melander, en av de mycket kunniga grundarna. Han hade med sig råsprit från Box, vilket vi fick äran att provsmaka.

Eftersom det inte fanns någon Box-whisky så hittade vi helt enkelt på en annan provning som Roger, med sitt stora kunnande, ledde för oss. Det blev Compass Box som tema istället och vi provade 6 olika whiskysorter ur den serien. Roger pratade i över 3 timmar och vi fick lära oss allt om Box, Compass Box och om whisky rent allmänt.

Lite ironiskt att vi provade just den serien; när Bacardi klev in och köpte varumärket Compass Box 2015, passade man på att hota svenska Box med en stämning för varumärkesintrång. Mot ett så stort företag som Bacardi är det svårt och dyrt att ens försöka vinna en rättslig process, så då blev namnbytet till High Coast ett faktum.

Compass Box-serien finns fortfarande kvar men inte på Systembolaget längre. Synd tycker jag då de olika sorterna i serien är väldigt bra och det finns nästan 70 olika tappningar att hitta på deras hemsida. Extra kul då att ni får möjlighet att prova en av de i min kalender istället.

Här en länk till deras hemsida – där ni åtminstone visuellt kan avnjuta alla roliga buteljeringar:

https://www.compassboxwhisky.com

The Peat Monster är en tidigare favorit och om jag minns rätt så vann den på provningen vi hade med Roger. Jag undrar om den skulle klara sig lika bra idag om Roger presenterade High Coast-buteljeringar istället? Men i vilket fall så har vi med en blended malt att göra, alltså en maltwhisky som är en mix av olika single malt från olika destillerier. I det här fallet består whiskyn av 64,7% Caol Ila, 35% Laphroaig och mindre än 1% av olika Highland-malter (nämligen 60% Clynelish, 20% Dailuaine och 20% Teaninich). Riktigt roligt och bra att man är så specifik när man anger vad innehållet kommer ifrån egentligen.

Är det bra då? Vi får väl helt enkelt prova den och se om den håller måttet?

DOFT (23/25)
Kraftig rök till en början men sen kommer sötare dofter in, det är mycket fruktigt och en hel del örter också. Lite pepprig kanske men här finns toner av citrus, honung, toffee och banan.

SMAK (22/25)
Gustav Adolfs tårta är det första som kommer till minnes – här finns banan, söt maräng, marsipan och citrus. Röken ovanpå ger fler nyanser av smakerna, nötig och kryddig.

EFTERSMAK (24/25)
En explosion av smaker som dröjer kvar länge, väldigt länge faktiskt. Sötman, rökigheten och malten i sig får märkas mest här och det finns inte mycket mer man kan önska sig av en whisky.

OMDÖME (23/25)
Betygsmässigt kanske detta blir en vinnare men låt inte mig påverka. Detta är i mitt tycke fantastiskt bra – kanske påverkas betyget av att jag gillar grundmalterna väldigt bra, men smakerna är också många och varierande och spännande på många sätt.

TOTALBETYG: 92/100p

Nu kör vi en klassiker som hör julen till, liksom denna whisky också borde göra. Vi köper en pepparkaka av bra kvalitet och till det en tub grönmögelost. Enkelt och fantastiskt gott – bara att ta spritsa lite ost på pepparkakan och den smälter i munnen tillsammans med whiskyn. Riktigt gott!

Musiken denna gång består av Ye Vagabonds – en grupp bestående av två bröder. De är visserligen från Dublin och både de själva och Compass Box skulle nog inte gilla kopplingen, men jag tycker de spelar och sjunger bra och det matchar känslan jag får för denna whisky väldigt väl! Vi lyssnar till låten Blue is the Eye från albumet Nine Waves.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSe-dRJi6MggCIfZoW-MAft5XzvIxX3n12bf8nIhqDB604aEXA/viewform?embedded=true