Kategori: Kalender

Familjen Jelinek anlände 1882 till byn Vizovice i nuvarande Tjeckien, nära gränsen till Slovakien. Här började man jobba på det lokala Eichen Distillery innan man 1891 startade ett eget destilleri. Orten där man verkade hade använt resterna från öltillverkning för att destillera sprit så långt bak i tiden som 1585, så traditionen var starkt rotad i samhället.

1894 hade bönderna i bygden förstått att det fanns pengar att tjäna och började använda all frukt som man odlade till att göra olika fruktsprit av. Företaget Razov bildades och med det började varenda bonde destillera eget. Tre stora destillerier, Razov, Karl Singer samt Jelinek slog ihop sina företag och blev med det störst i Tjeckien på den tiden.

Sönerna till grundaren av Jelinek, Rudolf och Vladimir tog över och drev destillerierna under många år. Dock hade man svårt att komma överens om hur företaget skulle skötas och de splittrades därmed 1926. Rudolf blev kvar och köpte sedan ut Razov och Karl Singer och döpte om destilleriet till Rudolf Jelinek eller som det förkortas idag R. Jelinek.

Då släkten Jelinek var judisk så togs destilleriet ifrån de under andra världskriget och nästan hela familjen utrotades i koncentrationslägren. De enda som överlevde var Rudolfs söner Zdenek och Jiri. Men glädjen blev kortvarig då Zdenek dog 1946 och Jiri själv drev destilleriet vidare.

1948 blev dock företaget nationaliserat, staten tog helt sonika över alltihop och drev familjen i exil. Moravian Distilleries and Vinegar Factories blev det nya namnet men Jelineks sprit fortsatte ändå produceras under originalnamnet. Företaget gick dock sämre och sämre i statlig regi och 1989 så lades företaget i träda. Det dröjde till 1998 innan privata ägare lyckades köpa företaget av tjeckiska staten och vända trenden. Idag går det riktigt bra och fruktsprit som Slivovice, Hruskovice och Jadernicka, men även maltsprit, flödar ut från pannorna.

MEN, vad har då en gyllene tupp med detta att göra undrar ni?

Jo, det är helt enkelt namnet på den whisky som sedan 2006 finns i Jelineks ägo. Varumärket Gold Cock och Tsetice Distillery däremot har funnits sedan 1969 och den första whiskyn kom redan 1973. Men när Jelinek köpte destilleriet så flyttade man alltihop från orten Olomouc till Vizovice och fortsatte sedan destillera enligt de gamla traditionerna.

I Gold Cock används två-radigt korn från Mähren (Moravia), malt från mälterierna i Bruntal som torkas på traditionellt sätt och lagringen sker på fat som tillverkats av europeisk vinterek av lokala tunnbinderier.

Whiskyn vi provar idag är en single malt som lagrats i hela 20 år. Den går inte att hitta i Sverige men finns på ett antal nätbutiker samt i Tjeckien då förstås. När jag köpte whiskyn gjorde jag det i Prag i en liten whiskybutik i ett köpcenter. Han som jobbade där blev jätteglad då han föreslagit att de skulle köpa in den men hans chef inte trodde den skulle sälja. Det visade sig att de sålt jättebra och jag knep de sista flaskorna på hyllan och fick till med en liten rabatt.

Whiskyn är inte kylfiltrerad eller färgad utan helt naturlig från fatet och det har blivit dags att prova den.

DOFT (21/25)
Den här whiskyn är till en början rätt spritig och kräver en hel del luft så bra att hälla upp den i god tid innan ni provar. Jag lovar, doften och smaken blir så mycket bättre då. I doften märks direkt att alkoholen inte känns så stickigt i näsan, istället finns en trevlig sötma, en fruktighet och fina chokladtoner. Det är inte ofta man känner det i whisky men i denna känner jag definitivt körsbär.

SMAK (21/25)
Upplevelsen fortsätter i smaken, det är sött, nästan åt likörhållet. Honung och apelsinchoklad samsas fint och det fortsätter mot det fruktigare hållet. Här finns även lite körsbär men även plommon. Känns nästan som att man på Jelinek råkade blanda i lite av sin fruktsprit av misstag. Men smaken övergår sedan mot en tydlig fatkaraktär, den nya eken skiner igenom med toner av cederträ och lite läder.

EFTERSMAK (20/25)
För att vara så gammal som 20 år så borde kanske eftersmaken vara längre och mer intensiv, men man får anta att de nya faten kanske inte tillfört så mycket som man skulle önska. Däremot är eftersmaken medellång och har fina toner av frukter som plommon och nu kanske även lite åt det tropiska hållet. Citrus kommer också in och avslutet är rätt syrligt.

OMDÖME (22/25)
Trodde väl aldrig att tjeckisk whisky skulle kunna övertyga men det tycker jag att den gör. Man har lyckats få till en bra balans mellan sötman och fruktigheten samt det maltiga som ändå finns där i bakgrunden. Den skulle nog bli ännu bättre med en finish på något vinfat, ny ek brukar ofta ge en del lite kemiska undertoner och blyertspennan gör sig påmind. Inte på något sätt dåligt men det stör lite.

TOTALBETYG: 84/100p

Den här whiskyn mår bäst av en bit apelsinchoklad, typ romerska bågar. Det hjälper till att få fram chokladen och frukten i destillatet och tränger då tillbaka det som fatet eventuellt stör oss med. Den bästa varianten tycker jag är denna:

https://www.cloetta.se/produkter/romerska-bagar-200g

Trots tjeckisk whisky så kör vi återigen irländsk musik. Ja, jag har varit i Dublin nyligen så kanske har färgats något av det. Det här bandet heter The Chapters och har oförtjänt låga lyssningssiffror på Spotify. Så hjälp till och få fart på deras statistik för det de gör är bra. Här är låten Blood Feels Warm.

Tyck till om smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScuJaZOHhXMop_nHuy8IHQANBgK5fb3hSG4r3OhokQwRsWzkQ/viewform?embedded=true

Nu hoppar vi vidare till ett udda whiskyland – nämligen Israel. Men tro det eller ej, whiskykulturen är rätt stor här; Whisky Israel är ett bra exempel på det – en välbesökt whiskyblogg med tusentals läsare från hela världen.

Självklart finns också ett antal destillerier som gör maltwhisky, inte bara kvällens M&H eller Milk & Honey som det står för. Loggan visar en ko med gulsvart randig bakdel med en gadd och kopplingen är att det Israel i bibeln benämns som ”The Land of Milk & Honey”.

Utöver M&H som grundades 2013 finns även några whiskydestillerier till i Israel – Golani Distillery (2014), N.G.K. Distillery (2021), Shewet Brewing & Distilling (2017) samt Yerushalmi Distillery (2017).

Destilleriet är beläget i ett gammalt bageri i Tel Aviv och här har vi temperaturer som är ganska höga, vilket gör att destillat mognar lite snabbare än vad som är normalt. Det är en utmaning så klart och precis som destillerier i Indien och andra varma länder, så ställer det krav på faten som används för lagring. Här tog man hjälp av dr Jim Swan, som tyvärr avled 2017. Som kemist och biolog samt expert på single malt whisky, kunde han bidra med kunskap kring just fatlagring. Bland annat har man i stor utsträckning använt sig av STR-fat (shaved, toasted and re-charred), tillsammans med ex-bourbon och även några nya ekfat.

Mixen av fat har fallit ut väl och även en ung whisky som 3 år framstår som betydligt äldre när den provsmakas. Mognaden har utförts både snabbare, mer kontrollerat och med högre kvalitet genom otroligt skickligt arbete. Det är därför M&H producerar whisky som hyllas världen över.

En israelisk produkt helt klart men ingredienserna är dock importerade. Malten kommer ifrån England då det inte växer mycket korn på de torra åkrarna i Israel och jästen hämtar de från Belgien. Lagringen sker vid Döda Havet som vanligen har en temperatur på upp mot 50 grader.

Vill ni veta mer om destilleriet så rekommenderar jag att kika på Whisky.com som gjort ett besök och dessutom provar whiskyn. 1 timme lång är den så häll upp något gott under tiden.

Nu provar vi whiskyn istället:

DOFT (20/25)
Mycket frukt i denna, tropisk sådan. Ananas, persika och sedan en sötma som drar åt torkad frukt, russin och aprikos. Sötman går åt honung och en lätt parfymerad ton. Ekfatet skiner igenom.

SMAK (22/25)
Vanilj och honung exploderar till en början, sedan kommer lite mer syrliga toner med citrus i huvudsak. Det går över mot en mer bitter ton, choklad, gärna mörk sådan och sedan mer mot svartpeppar.

EFTERSMAK (20/25)
Medellång med toner av svartpeppar, örter och sedan bitterljuv mörk choklad. Vaniljen lever kvar en del på tungan också.

OMDÖME (22/25)
En spännande whisky just av den anledning att den är ung. Det framgår inte av buteljen men jag gissar på 3 år, inte mer. Mognadsgraden är fascinerande och även om smaker är något spretiga så är den riktigt angenäm att dricka.

TOTALBETYG: 84/100p

Nu blir det faktiskt lite wild and crazy när vi slänger in något helt oväntat till denna typ av whisky men den funkar så bra! Nu är Sörmlands Ädel från Jürss Mejeri alltid väldigt god i sig. Det är dokumenterat en av världens bästa mögelostar och den kommer ifrån Hälleforsnäs. Lokalt och jag har varit på osteriet många gånger och alltid köpt en bit av denna. Fantastisk! Köp din bit här:

https://webshop.jurssmejeri.se/bestall-ost/sormlands-adel

Musik till den här smakkombinationen var kanske inte så enkelt till en början, men jag tänkte att det som låter bra funkar till det som smakar gott. Har vi varit spretiga hittills med sörmländsk ädelost, brittisk malt, belgisk jäst och irländsk whisky så varför inte komplettera lika spretigt med irländsk musik. Här har ni Hudson Taylor, 2 syskon som framför låten Battles. En titel som passar i konfliktens Israel idag.

Vad tyckte du om dagens smakupplevelse:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdc8TGjMqTjDUNl4rlPw3i5azkSbE-OVhydFve_AHFzaJsatA/viewform?embedded=true

Innan High Coast hette destilleriet Box, vilket ni säkert sett och provat en del ifrån genom åren. När Box var i sin vagga och inte hade någon färdig whisky än fick vi i whiskyklubben besök av Roger Melander, en av de mycket kunniga grundarna. Han hade med sig råsprit från Box, vilket vi fick äran att provsmaka.

Eftersom det inte fanns någon Box-whisky så hittade vi helt enkelt på en annan provning som Roger, med sitt stora kunnande, ledde för oss. Det blev Compass Box som tema istället och vi provade 6 olika whiskysorter ur den serien. Roger pratade i över 3 timmar och vi fick lära oss allt om Box, Compass Box och om whisky rent allmänt.

Lite ironiskt att vi provade just den serien; när Bacardi klev in och köpte varumärket Compass Box 2015, passade man på att hota svenska Box med en stämning för varumärkesintrång. Mot ett så stort företag som Bacardi är det svårt och dyrt att ens försöka vinna en rättslig process, så då blev namnbytet till High Coast ett faktum.

Compass Box-serien finns fortfarande kvar men inte på Systembolaget längre. Synd tycker jag då de olika sorterna i serien är väldigt bra och det finns nästan 70 olika tappningar att hitta på deras hemsida. Extra kul då att ni får möjlighet att prova en av de i min kalender istället.

Här en länk till deras hemsida – där ni åtminstone visuellt kan avnjuta alla roliga buteljeringar:

https://www.compassboxwhisky.com

The Peat Monster är en tidigare favorit och om jag minns rätt så vann den på provningen vi hade med Roger. Jag undrar om den skulle klara sig lika bra idag om Roger presenterade High Coast-buteljeringar istället? Men i vilket fall så har vi med en blended malt att göra, alltså en maltwhisky som är en mix av olika single malt från olika destillerier. I det här fallet består whiskyn av 64,7% Caol Ila, 35% Laphroaig och mindre än 1% av olika Highland-malter (nämligen 60% Clynelish, 20% Dailuaine och 20% Teaninich). Riktigt roligt och bra att man är så specifik när man anger vad innehållet kommer ifrån egentligen.

Är det bra då? Vi får väl helt enkelt prova den och se om den håller måttet?

DOFT (23/25)
Kraftig rök till en början men sen kommer sötare dofter in, det är mycket fruktigt och en hel del örter också. Lite pepprig kanske men här finns toner av citrus, honung, toffee och banan.

SMAK (22/25)
Gustav Adolfs tårta är det första som kommer till minnes – här finns banan, söt maräng, marsipan och citrus. Röken ovanpå ger fler nyanser av smakerna, nötig och kryddig.

EFTERSMAK (24/25)
En explosion av smaker som dröjer kvar länge, väldigt länge faktiskt. Sötman, rökigheten och malten i sig får märkas mest här och det finns inte mycket mer man kan önska sig av en whisky.

OMDÖME (23/25)
Betygsmässigt kanske detta blir en vinnare men låt inte mig påverka. Detta är i mitt tycke fantastiskt bra – kanske påverkas betyget av att jag gillar grundmalterna väldigt bra, men smakerna är också många och varierande och spännande på många sätt.

TOTALBETYG: 92/100p

Nu kör vi en klassiker som hör julen till, liksom denna whisky också borde göra. Vi köper en pepparkaka av bra kvalitet och till det en tub grönmögelost. Enkelt och fantastiskt gott – bara att ta spritsa lite ost på pepparkakan och den smälter i munnen tillsammans med whiskyn. Riktigt gott!

Musiken denna gång består av Ye Vagabonds – en grupp bestående av två bröder. De är visserligen från Dublin och både de själva och Compass Box skulle nog inte gilla kopplingen, men jag tycker de spelar och sjunger bra och det matchar känslan jag får för denna whisky väldigt väl! Vi lyssnar till låten Blue is the Eye från albumet Nine Waves.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSe-dRJi6MggCIfZoW-MAft5XzvIxX3n12bf8nIhqDB604aEXA/viewform?embedded=true

Så blickar vi mot annat land, nämligen Indien. Ett land som producerat whisky sedan 1820-talet, vilket kanske beror på att Storbritannien styrt och ställt en del historiskt. Däremot är landet som sådan en utmärkt geografisk plats för lagring av whisky, eller rättare sagt snabb mognadstakt på grund av det varma klimatet.

Många av de indiska whiskysorterna är fullt mogna och fulla av smaker fast de kanske vilat på fat hälften så länge som skotska motsvarigheter. Inte för inte som exempelvis Amrut är en storsäljare inte bara i Sverige utan i hela världen.

Jag ledde en gång en studiecirkel i whiskykunskap och då visade jag två filmer – den första en fullständigt automatiserad produktionslinje där Bruichladdich buteljerade sin whisky och maskiner klistrade etiketter i en rasande fart. Som kontrast till det visade jag en film från Amrut där visserligen en maskin hällde upp whiskyn i rätt mängd i flaskan, men en person höll i flaskan, en annan kontrollerade att innehållet stämde i nivå, en annan tryckte i korken och nästa person i ledet klistrade etiketten. Även packningen i lådor var helt manuell. Det säger en del om hantverket bakom indisk whisky!

Förutom Amrut och (Paul) John Distilleries så finns några mindre kända destillerier, exempelvis Rampur Distillery, Imperial Distilleries, Khoday, McDowells Distillery, Mohan Meakin samt Piccadilly Distillery. Det är just det sistnämnda som ligger bakom det ni har i glaset idag. Även om ni aldrig har hört talas om de tidigare så grundades de faktiskt redan 1967 men började destillera först 1994. Litet destilleri tänker ni, men med 4 miljoner liters kapacitet av enbart maltsprit per år så är detta Indiens största maltwhiskydestilleri.

Kamet Single Malt, som ni provar nu, är ett verk av Surrinder Kumar, som tidigare jobbat som Master Blender på Amrut i många år. Den släpptes 2020 på marknaden och har fått några efterföljare med olika namn. En helt klart intressant whisky.

Mer information om destilleriet hittar ni bäst på deras hemsida – riktigt snygg är den också:

https://www.piccadily.com

Men nu är det väl ändå dags att prova det ni har i glaset.

DOFT (22/25)
Frukt, frukt och frukt och så lite sprit. Lite mer utvecklat så finns här en riktig kompott av olika frukter, det är körsbär blandat med tropiska frukter som ananas, persika och sherryfatets russinarom. Mer tropiskt blir det med toner av kokos och sen salta jordnötter.

SMAK (22/25)
Det är inte kolsyrat men ändå känns det som en champagne i första sippen, det är torrt, lite beskt men sedan kommer frukten även i smaken, hallon, körsbär, citrus men även mer kokos. Sötman växer och ger honung och vanilj.

EFTERSMAK (23/25)
Intensiv och medellång i avslutet med honung, körsbär, björnbär och citrus. Vitpeppar kommer sedan och leker runt på tungan. Det här är en eftersmak i min smak, gillar det skarpt.

OMDÖME (22/25)
Spretig i aromerna men en riktigt bra maltwhisky som lätt kan tävla mot Amrut med flera. Blir direkt intresserad av övriga malter från Piccadilly, ett bra upplägg för en indisk batalj.

TOTALBETYG: 89/100p

Vi förstärker frukterna ytterligare med en sötsyrlig Mango – nämligen Mango Soft & Chewy från Sunshine Delights, som finns i välsorterade livsmedelsbutiker. Här är det mango som semitorkats och blir så där härligt segt, som tuggummi nästan. Vanlig torkad mango funkar förstås också utmärkt.

Nu är det dags för en artist som är väl etablerad i musikvärlden, som sedan 1970 spelat aktivt med en ansenlig mängd olika artister. Vi talar om Elvis Costello som frontar sitt eget band The Attractions. Jag har valt ut en låt från Goodbye Cruel World som kom 1984, alltså för 40 år sedan. Tiden går men bra musik består – här är låten Peace in Our Time.

Betygsätt smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScNFFjAhEILjLQVPmNcijGEB7_TW_2YCcsivGuS1RHpJf5Xsw/viewform?embedded=true

Okej, hur många känner till InchDairnie Distillery? Hur många har provat en Finglassie någon gång? Ja, kanske om du också införskaffat denna buteljering. Har du inte gjort det får du nu möjlighet att prova den i kalendern istället.

Small Batch Finglassie 2017 är en single malt på rökigt recept, lagrad på bourbonfat som tidigare innehållit Islay-whisky och sedan med en finish på oloroso sherry-fat.

Destilleriet bakom heter som sagt InchDairnie Distillery och det byggdes och startades upp 2015. Beläget i Fife, strax norr om Edinburgh och därmed räknas det till Lowlands.

Ian Palmer heter mannen bakom destilleriet och han använder gärna lite idéer outside the box. Maltmjölet bultas i en hammarkvarn istället för en vanlig kvarn. Mäskningen utförs i en filterprocess utan den mäsktunna som annars alltid finns på alla destillerier. I destilleriet finns också en Lomond-panna, likt den som finns hos Loch Lomond Distillery. Man jobbar också med olika jästkulturer och använder också råg och havre till sin mäsk. Så ja, lite annorlunda är detta!

Från destilleriet har släppts en del kul genom åren – Ryelaw till exempel, en ryewhisky, en rökt Kinglassie, en havrewhisky och mer därtill. Men den vi provar idag tillhör majoriteten av det som destilleras – en skotsk single malt.

Här kommer en kort film om destilleriet och mer hittar ni på deras Youtube-kanal.

Men nu har det väl blivit dags att provsmaka dagens whisky – en Finglassie från serien Rest & Be Thankful. Detta är också namnet på en otroligt vacker dal i Skottland, nära Loch Lomond National Park.

DOFT (23/25)
Här har vi rökt kött i vätskeform, till en början i alla fall. Sen kommer det in frukt, päron, tropiska frukter, ananas, kanske lite banan till och med. Det finns en sötma som på något konstigt sätt får mig att minnas stekt bacon till söndagsfrukosten och därefter rostad bröd med honung.

SMAK (23/25)
Här känns fatkaraktären – vanilj och sötma i koncentrerad form. Sen kommer en hel del rök men det tar inte udden av sötman och fruktigheten. Bland frukterna finns många tropiska som ananas och mango men även apelsin och citronskal. Här finns torkad frukt också och den tas om hand väl av den rökiga, nästan vedeldsrökiga smak som finns här.

EFTERSMAK (22/25)
Rökt skinka, bacon, fläskpannkaka – allt detta påminns jag om i eftersmaken av denna. Det är ju fantastiskt att ett destillat kan framkalla dessa smakupplevelser. Eftersmaken är dessutom lång, väldigt lång.

OMDÖME (23/25)
Den är ung, lite rå och spritig med massor av rök och en otrolig mängd smaker, en hel fruktkompott med tropiska frukter, Sen finns toffee, honung och svartpeppar. Komplext och roligt när något kan smaka så mycket av olika smaker. Spretigt kanske några säger, spännande säger jag. Kan vara det högsta betyg jag givit en sådan ung whisky.

TOTALBETYG: 91/100p

Whiskyn är god som den är men den har sötman, röken och den spännande maltigheten som gör den mer komplex. Det här är bra och kräver sitt tillbehör, så här nöjer vi oss med en chokladbit av bättre kvalitet – en Lindt Excellence 70% kommer lyfta destillatet ytterligare.

Då var det dags för Norah Jones att göra premiär i den här kalendern. För mig var det hon som lyfte in jazzen i det moderna rummet, i radion och bland alla åldrar. Lugn, skön och jazzig pop när den är som bäst. Låten vi hör nu är lite råare och rockigare om man tillåts använda uttrycket. Vi lyssnar till nya låten Queen of the Sea.

Betygsätt smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScZ-XqlUWEqyAsSedUag3_NendlalsZf6urPu0OCG0jUkXCSA/viewform?embedded=true

Som vanligt när det gäller japansk whisky så är det en hel del hemligheter kring tillverkningen. Det märks ofta tydligt hur det är en företagshemlighet hur whiskyn tillverkas och var och av vem. Här är det inte alls lika öppet som i Skottland där man vid ett besök kan få ingående detaljer om hela processen.

Ja, vissa japanska destillerier öppnar också upp för detta vid ett besök men allt som oftast är det mesta väldigt hemligt. Därför är det också väldigt svårt att hitta någon ingående information om de buteljeringar som säljs, med några få undantag så klart.

Shinsei betyder himmelsk och har sitt ursprung i provinsen Yamanashi, vid foten av Mount Fuji. Den här whiskyn ska enligt tillverkarna vara ett rent nöje, en ritual rent av som är subtil och full av elegans. Så vi får helt enkelt se när vi provsmakar – kanske någon av er blir helt lyrisk av detta destillat. Lite extra roligt att det på hemsidan skrivs att det finns två officiella sätt att dricka whisky, ren eller med is. Dessutom postas en del drinkrecept där också så det borde väl innebära att det finns ett tredje sätt då?

DOFT (19/25)
Fatets träaromer gör sig påmind, troligen ny ek i stor utsträckning. Liten rök kommer också direkt innan den går mer åt frukt som päron och ananas. Strax därefter känner jag körsbärstoner, nötter såsom mandlar och innan det är dags för första klunken även en del citrustoner.

SMAK (17/25)
Smörkola först, lite spritig som sedan går mot arrak, lakrits och en intensiv pepprighet. Kryddor finns det gott om men smaken är rätt spritig och intetsägande. Röken och fatkaraktären som fanns i doften tycker jag är svår att hitta i smaken, lite av frukten kan dock kännas men nu går den mer åt det torkade hållet.

EFTERSMAK (18/25)
Citrustoner och peppriga örter kommer ordentligt i eftersmaken, ganska kort och utan några spännande inslag. Direkt efter kommer spritsmaken igen och det är den man kommer ihåg mest tyvärr.

OMDÖME (18/25)
Japansk blended i all ära men den här är nog gjord för att blandas i en drink eller att ha en isbit i, en rejäl en också. Den är troligen väldigt ung och borde ha fått mogna på fat betydligt längre tid. Åtminstone om den ska drickas ren och avnjutas. Den är inte dålig men man kan önska mer med den prislappen.

TOTALBETYG: 72/100p

För att matcha sprit som passar bäst till annat så testa att framkalla mer av sötman. Det görs bra genom att laga till amerikanska pannkakor och servera dessa med lönnsirap. Här är ett recept:

https://www.ica.se/recept/amerikanska-pannkakor-713437/

No-Man är duon Steven Wilson och Tim Bowness. Den sistnämnda har många artistsamarbeten i bagaget, bland annat med Brian Eno. Steven Wilson har figurerat på bloggen förut, en producent och musiker och aktiv i många band. Porcupine Tree, Blackfield, Storm Corrossion för att nämna några få. No-Man bjuder här på låten Pretty Genius från plattan All the Blue Changes.

Betygsätt din smakupplevelse här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdl8Hb3_ZgJwum48byHhmGz6bE6c1IBHEYlyarpl3foR4w7eg/viewform?embedded=true

Nu blickar vi ut över Atlanten och testar en bourbon istället. Här har vi en ”mash bill” från San Francisco i Kalifornien och vad är då en ”mash bill” undrar ni? Jo, det är helt enkelt benämningen på det recept som till grund för destillatet som kallas bourbon och det kan variera rätt kraftigt mellan olika producenter.

Företaget bakom Rickhouse heter Gold Bar Bottle Company och deras master blender Montgomery Paulsen. Han hade innan han började med destillering över 25 års erfarenhet från vinbranschen i Kalifornien. Därmed är det inte ovanligt att flertalet av deras bourbon får sin finish på vinfat.

Denna mash bill består av 80% majs och 20% korn, den trippeldestilleras i traditionella kopparpannor, samt lagras sedan på kolade nya amerikanska ekfat. Finish sker inte som hos andra där man helt enkelt låter destillatet vila en tid i ett fat. Nej, här används en helt annan metod. De tar helt enkelt trästavar från vinfat och centrifugerar destillatet med dessa och det har verkligen resulterat i en lysande vinkaraktär.

Ett mynt pryder alla flaskor och på myntet står det ”The Lady of the Fortune Coin”. Lutad mot en stenhacka, med guldtackor vid fötterna och Sierra Nevada i bakgrunden, representerar hon amerikanskt hantverk, lycka och framgång. Med tydlig antydan att guldåldern haft stor betydelse för regionen, så håller hon även upp ett knippe bestående av råg, korn och majs, de tre grundingredienserna i de flesta bourbon.

Gold Bar Bottle Company har tagit denna historia på allvar och deras serie Gold Bar Whiskey har buteljeringar som kan liknas vid guldtackor. Destilleriet ligger på Treasure Island och har en bar och en restaurang med fine-dining – ”San Francisco’s Hidden Treasure” enligt de själva. Provningar erbjuds 6 dagar i veckan och behöver inte bokas, det är bara att dyka upp.

Men nu tillbaka till det vi har i glaset denna kväll, en bourbon som inte ser ut som en guldtacka. Låt oss prova!

DOFT (20/25)
Kryddig och söt i doften med inslag av vanilj och lite rök. Rostat bröd, peppar, torkad frukt, allt finns där. Efter några sniffar känns sötman ännu mer som karamell eller toffee.

SMAK (21/25)
Nu exploderar smakerna och det blir lite spretigt. Det finns väldigt mycket att hitta, mest karamell till en början, sen kommer svarta vinbär, torkade frukter, dadlar och en kompott av frukter. Svartpeppar kittlar tungan.

EFTERSMAK (20/25)
Rätt så lång och full av söta frukter, lite åt russin. Karamellsötman dröjer kvar, likaså vedröken. Mot slutet känns detta dock mer som en cognac än en bourbon, vinfinishen har tydligt påverkat.

OMDÖME (22/25)
Jätteintressant buteljering och verkligen en bourbon som skiljer sig från andra sorter. Fyllig och söt med rejäla vinösa toner, generöst med frukt och kryddor och på det stora hela en rolig smakupplevelse. Kan inte tycka annat än bra om detta.

TOTALBETYG: 83/100p

Eftersom denna bourbon är perfekt att runda av en måltid med, så passar den också utmärkt till desserten. Men jag gör det enklare – en god kopp espresso passar utmärkt. Har ni inte möjlighet att göra espresso så brygg mörkrostat kaffe istället.

John Mayer kanske några har hört talas om – en amerikansk singer-songwriter från Boston och sedermera Atlanta. Mängder av skön laidback musik har framförts av John och han har samarbetat och spelat in med storheter som BB King, Eric Clapton och Herbie Hancock m.fl. Här hör vi låten Neon från 2001 och albumet Room for Squares.

Här kan du betygsätta din smakupplevelse:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScZFpNPuWsY7DosULmOuSp8gm0WzNDoIjJcOzXL6XFIH2RpfQ/viewform?embedded=true

Börjar inlägget med ett skotskt ordspråk, eller talesätt kanske? För sådana finns det många av i den skotska litteraturen. Så klart är även whiskyn vi provar idag från Skottland.

Mossburn Island Blended Malt är en vatting som man sade förr, en blandning av olika single malt från olika destillerier, i detta fall från Skottlands övärld. Serien kallas för The Signature Cask och Mossburn har släppt ytterligare en buteljering – en Speyside. Detta är dock deras Cask Bill No 1 Smoke & Spice – en ö-whisky med en del rök.

En samling av single malt från deras egen fatsamling där också en hel del enskilda fat släpps som single cask-buteljeringar, tyvärr dock ingen som går att hitta på Systembolaget. Där finns dock Speyside-buteljeringen samt en Foursquare Rum Finish, alltså en okänd 12-årig blended malt som slutlagrats på romfat.

Mossburn är beläget i Jedburgh i södra Skottland, nära gränsen till Storbritannien. Här har man ett stort lager av fat från diverse olika destillerier och sedan 2017 har man släppt olika releaser som oberoende buteljerare. Men sedan dess har Mossburn lagt sig till med egna destillerier – Torabhaig på Isle of Skye där man tillverkar rökt sprit som sedan lagras på mängder av olika fat – samt Reivers Distillery i hjärtat av Scottish Borders, ett experimentdestilleri som tar ut svängarna. Här skapas också deras egen single grain.

Här är en länk till deras rätt snygga hemsida ifall ni vill fördjupa er i detaljerna:

https://mossburnwhisky.com

Mossburn är väldigt intressant och jag gissar att vi kommer att se mer från de i framtiden. Den här whiskyn kan ses som en försmak till vad som komma skall och visst är den intressant? Låt oss prova den:

DOFT (20/25)
Mineraler, salt och rök – detta är hav och en ytterst bra sammanfattning av en ö-whisky. Skulle till och med kunna passera som en ung Laphroaig. När den första initiella röken lagt sig så träder sötman fram, en karamell som även den är något salt. En något fruktig ton från grönt äpple finns också där och retar näsan.

SMAK (21/25)
Söt och samtidigt salt på en och samma gång. Lite unik smak helt klart. Röken finns där och den medicinala tonen, hav, umami. Mycket som framträder på tungan, en kryddig, pepprig nyans lägger lite sordin på sötman men bara för ett tag. Sen kommer karamellen tillbaka och balanserar sig väl med den nu lätt askiga rökigheten.

EFTERSMAK (22/25)
Förvånansvärt lång även om rökigheten tar över lite här. Smaken går mer åt det peppriga, kryddiga hållet, nästan åt ingefärans bett. Lång och behaglig som får en att vilja ha en slurk till.

OMDÖME (22/25)
Kul smakpalett som gör destillatet intressant. Gillar pepprigheten, den eldiga röken och salt karamell i bakgrunden. Salt är ordet. Kan detta vara den perfekta whiskyn till grillat kött?

TOTALBETYG: 85/100p

Till att börja med rätt så svårt att matcha detta mot något. Här kunde man valt ett säkert kort och förstärkt sältan och sötman med en kula vaniljglass och kolasås av bra kvalitet. Men jag väljer istället att köra en basturökt skinka till detta, gärna så rökt som ni kan hitta.

Iron Maiden har nog de flesta hört och den här låten har de skrivit. Men de som framför låten kallar sig för Maiden United och gör en lugnare jazzigare cover av 2 Minutes to Midnight. En cool tappning som funkar utmärkt med en minst lika cool buteljering som Mossburn. Förlåt om jag slår några inbitna Maiden-fans på fingrarna nu.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfM97K0o5iX7mGfRYZEQBW6ywES9-_knlYEgSdrR-5Xxs-7PA/viewform?embedded=true

När jag var i Dublin första gången stapplade jag runt mellan pubarna, som Bambi på hal is, en nybörjare i en djungel av goda drycker. Det fanns många sorter som för mig var helt nya, jag var ganska oerfaren vad gäller whisky och det stora intresset hade ännu inte infunnit sig. Jag hade provat Jameson, Bushmills och någon mer men inte på något seriöst sätt, utan mer som en sällskapsdryck eller avec.

Men jag gillade den irländska whiskeyn, för dess gräsiga, halmiga, lätta toner, fina fruktaromer med ibland lite nötter och fudge i smakerna. Men framförallt så var whiskeyn lättdrucken och perfekt för en nybörjare. Jag tror till och med att Paddy blev en favorit just då och nu. Det hjälpte förstås att bartendern försökte sälja in drycken och berätta om dess historia. Dessutom påstod han att Paddy var den enda rätta irländska whiskeyn att använda i en Irish Coffee. Detta kan man såklart diskutera.

På en annan bar vid nästa besök i Dublin något år senare så gick jag vant fram till den kvinnliga bartendern och sa ’a Paddy please’. Förvånad blev jag när hon sa ’oh sorry, but my name is Fiona’ och sen började hon asgarva. Ett internt skämt som jag än idag inte riktigt förstår. Som svenskt stort frågetecken fick jag min dram i alla fall, med en isbit i.

Vet inte vad som är grejen med is i whisky egentligen, men här brydde de sig inte om att att fråga ens, det var en självklarhet att det skulle vara is i. Idag kan jag inte ens minnas sist jag tog en isbit i en whisky. Jag säger inte att det är rätt eller fel, rätt många dricker whisky ’on the rocks’ världen över, men det hänger nog helt på vilket destillat som finns i glaset.

Paddy behöver i mitt tycke inget som lindrar spritigheten eller bedövar smaklökarna, varken is eller vatten gör whiskyn bättre i min mening. Tvärtom så är den ju redan utspädd med 60% vatten innan den hamnat på flaska. Men smaken är som bekant delad, var och en gör som man själv vill.

Vad betyder Paddy då? Jo, Paddy är egentligen ett lätt förolämpande slanguttryck för en irländare. Det är också namnet på den whiskey ni har i glaset. Jag skriver medvetet whiskey med ett ’e’ eftersom det är så det stavas på Irland. Paddy är också en rätt så billig blended men även en sådan har en spännande historia.

1779 grundades Cork Distillers Company i Cork och även om Paddy först kom till runt 140 år senare, så har den alltid tillverkats på samma plats, nämligen Midleton. Paddy O’Flaherty hette Cork Distillers säljare nummer 1 som på 1920-talet åkte runt i städerna och sålde in sin whiskey till pubar och restauranger. Hans säljtaktik var oslagbar, samtidigt som han själv beställde in en dram av företagets egen whiskey så bjöd han också alla andra runtom i baren. Det satte press på barägarna att alltid lagerhålla deras whiskey eftersom man aldrig visste när Paddy skulle dyka upp nästa gång. När mer whiskey skulle beställas så beställde man ”Paddy O’Flaherty’s whiskey” och det blev också det som senare hamnade på etiketten.

Idag heter ägarna Irish Distillers och Paddy består av destillerad grainsprit och i kopparpannor trippeldestillerad maltsprit som lagrats i 6 år. En typisk irländsk blended som fortfarande är mycket populär på irländska pubar. Den säljer bra även utanför Irland, med stor marknad i USA och är idag nummer 8 bland irländska whiskeysorter internationellt. Den har fått relativt höga betyg överlag och hamnar med ett snitt någonstans ovanför 70 på 100-skalan.

Även om det i mitt tycke finns många intressanta irländare så har Paddy alltid en plats i mitt barskåp. Tycker den funkar utmärkt att bjuda nybörjare på men även nyfikna whiskyälskare som inte råkat testa den förut. Här kommer information och smaknoter:

DOFT (20/25)
Doften är inte så intensiv, inte heller spritig. Whiskeyn är ung men känns ändå balanserad i doften. Det finns lite blommiga toner, inte parfymerat utan mer behagligt, som att lukta på rosor på lite håll. Här finns också en hel del av maltens olika aromer, med nötter, halm, frukostmüsli och direkt efter ett rejält fruktfat. Låter nästan poetiskt men jag gillar doften starkt.

SMAK (20/25)
Den klassiska irländska maltigheten finns här, den är svår att beskriva men den hittas i Bushmills och Jameson också. Kanhända har det med trippeldestilleringen att göra eller så är det geografin, lagringen på den gröna ön och allt annat runtomkring som sätter sin prägel. Jag vet inte riktigt men tycker att det blir en trevlig mix av irländsk maltighet, kryddor, honung och vanilj. Med kryddor kanske mer åt örter till än åt peppar till. En mild, maltig upplevelse som passar de flesta.

EFTERSMAK (18/25)
Vad ska man säga, whiskeyn är ung och innehåller till stor del kontinuerligt destillerad sädessprit från kolonnpanna. Den i sig brukar inte tillföra så mycket och bygger oftast inte upp någon längre smakupplevelse. Dock är den 6-åriga malten från kopparpannorna ett lyft som gör att whiskeyn inte dör ut alltför snabbt. I eftersmaken hinner jag känna citronskal, första citrusen jag känner. Lite bitterhet, typ mörk choklad infinner sig också och förstärks med ytterligare en sniff i glaset.

OMDÖME (20/25)
För mig är detta en bra irländsk blended som har en spännande historia och som provas bäst på en bar i Dublin (eller någon annanstans på Irland). Miljön har en viss inverkan helt klart men det går alldeles utmärkt att ta den ren i ett tulpanglas på altanen där hemma. Mixen av smaker är angenäm och för mig är detta en riktigt bra vardagswhiskey.

TOTALBETYG: 78/100p

Dags för dagens smaktillbehör. Ja, vi kör rätt enkelt; en irländsk whiskey med maltiga toner, fruktig, lite blommig som sedan går mot citrus och lite choklad passar utmärkt till en bit lakrits som dragerats med vit choklad med violsmak. Ni hittar den i vissa butiker men enklast köper ni en påse här:

https://www.delitea.se/narr-chocolate-viol-lakrits-120g

Så till nästa standardinslag i denna kalender – musik att njuta till när ni dricker Paddy och äter lakrits. Vi kompletterar med en stark låt med en av världens bästa, nämligen Roger Hodgson, kanske mest känd för att ha grundat Supertramp men också för att ha spelat med Elton John, Ringo Starr och även skrivit musik till Yes. Vi lyssnar till Death and a Zoo, ett 7,5 minuter långt mästerverk från plattan Open the Door från 2000.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSehqLn24sQ1voX9vdyywo4APrI2lZ8gZSeGhZ3JPo35Uk2tlQ/viewform?embedded=true

Av någon outgrundlig anledning som inte jag vet något om, så heter denna utgåva av Mackmyra Reserve – KAJ’s Whisky. Denna har jag fått av Christoffer som kanske vet mer om namnvalet?

Receptet är i alla fall rökigt med fatlagring på 30 liters bourbonfat, lagrat på Fjäderholmarna. Fatet fylldes 2013-06-17 och buteljerades 2019-11-04 och har därmed nått en bit över 6 år. Med sina 49,5% alkoholhalt så är det en riktigt trevlig buteljering.

Mackmyra har det sagts mycket om på senare tid, inte minst sedan man ansökte om konkurs den 19:e augusti. I skrivande stund har nygammal ägare trätt in och tagit över bolaget, med målet att se till att alla som äger ett fat ska få möjlighet att buteljera det, enligt tidigare avtal.

Mackmyra grundades 1999 och historien har ni säkert hört – ett gäng grabbar på skidsemester i Sälen undrade varför det inte finns någon svensk whisky och resten är historia. Till en början tillverkades whiskyn vid Mackmyra Bruk som också gav den dess namn. Nu finns destilleri och huvudkontor i Mackmyra Whiskyby utanför Gävle och förutom whisky tillverkas också gin. Faten lagras på olika platser, Bodås Gruvlager, Fjäderholmarnas Skärgårdslager, Häckeberga Slottslager och Smögen Västkustlager.

Många av er har säkert provat en hel del Mackmyra genom åren, det har släppts mängder av olika buteljeringar av varierande kvalitet. Flertalet serier har sett dagens ljus och den första var förstås Preludium-serien. Jag köpte ett par Preludium:01 när de kom och de står fortfarande oöppnade här hemma. Jag vet att whiskyn inte smakar speciellt bra, den är alldeles för ung, omogen och spritig, men värdet har ökat och kommer säkert göra det ännu mer. Sveriges första single malt är det ju ändå.

Men nu har vi en helt annan buteljering framför oss. Det är alltid kul att testa buteljeringar från privatfat, oavsett om det är Mackmyra, High Coast, Smögen eller något annat destilleri. Men nu är det Mackmyra som är i fokus och väl förtjänt, för många trevliga buteljeringar har sett dagens ljus härifrån.

DOFT (22/25)
Först kommer röken, rätt intensiv och därefter kan man nästa känna brasan. Mer vedeld än torvrök i denna och den passar säkert utmärkt runt en lägereld. Vaniljsötma, fudge, ljus choklad och sedan lite citrus gör doften riktigt angenäm.

SMAK (23/25)
Alkoholhalten är grymt bra i denna och med det menar jag att den inte tar över eller förstör på något sätt. Lite vatten kan man tillsätta om man vill men jag tycker det förstör en del. Rökigheten curlar tungan och lite peppriga och örtiga toner framträder. Vanilj finns där, liksom söta bär, citrus, lime, kanske rentav lite åt gin-hållet.

EFTERSMAK (23/25)
Här är styrkan med denna buteljering, en lång, härlig eftersmak där röken inte tar överhand. Vanilj finns där fortfarande och sötman och röken samsas väldigt väl under lång tid.

OMDÖME (23/25)
Kan vara en av mina favoriter i årets kalender. Detta är riktigt bra och så kul att få prova ett privatfat som är så lyckat. Hade Mackmyra sålt sådana här buteljeringar så kanske de inte hade gått i konkurs. Väl balanserat med många härliga smakintryck som definitivt gör den minnesvärd.

TOTALBETYG: 91/100p

Jag brukar nästan alltid ta fram en bit hårdost till rökig whisky, en vällagrad bit parmesan eller västerbotten. Men det är ju lite tråkigt kanske så varför inte testa ostbågar med Västerbottenost. Inte en näve då, om du kan låta bli förstås, för de är vansinnigt goda. Finns inte överallt men du kan se hur den ser ut här:

https://www.olw.se/product/cheez-deluxe-vasterbottensost-24x120g/

Så var det dags för musik och svensk whisky behöver matchas med svensk musik. Och vad passar inte bättre än lokalproducerad punk?

Min dotters band Bläze gör en övertygande punklåt vid namn Utrymningsplan. Inspelad på Sensus Studio i Katrineholm 2024.

Lämna ditt betyg på smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScOz0D_6cBXx5KSGDc0Xm1UFB81BbmWFDKug-341CJPEoWefA/viewform?embedded=true