Kategori: Kalender

Okej, hur många känner till InchDairnie Distillery? Hur många har provat en Finglassie någon gång? Ja, kanske om du också införskaffat denna buteljering. Har du inte gjort det får du nu möjlighet att prova den i kalendern istället.

Small Batch Finglassie 2017 är en single malt på rökigt recept, lagrad på bourbonfat som tidigare innehållit Islay-whisky och sedan med en finish på oloroso sherry-fat.

Destilleriet bakom heter som sagt InchDairnie Distillery och det byggdes och startades upp 2015. Beläget i Fife, strax norr om Edinburgh och därmed räknas det till Lowlands.

Ian Palmer heter mannen bakom destilleriet och han använder gärna lite idéer outside the box. Maltmjölet bultas i en hammarkvarn istället för en vanlig kvarn. Mäskningen utförs i en filterprocess utan den mäsktunna som annars alltid finns på alla destillerier. I destilleriet finns också en Lomond-panna, likt den som finns hos Loch Lomond Distillery. Man jobbar också med olika jästkulturer och använder också råg och havre till sin mäsk. Så ja, lite annorlunda är detta!

Från destilleriet har släppts en del kul genom åren – Ryelaw till exempel, en ryewhisky, en rökt Kinglassie, en havrewhisky och mer därtill. Men den vi provar idag tillhör majoriteten av det som destilleras – en skotsk single malt.

Här kommer en kort film om destilleriet och mer hittar ni på deras Youtube-kanal.

Men nu har det väl blivit dags att provsmaka dagens whisky – en Finglassie från serien Rest & Be Thankful. Detta är också namnet på en otroligt vacker dal i Skottland, nära Loch Lomond National Park.

DOFT (23/25)
Här har vi rökt kött i vätskeform, till en början i alla fall. Sen kommer det in frukt, päron, tropiska frukter, ananas, kanske lite banan till och med. Det finns en sötma som på något konstigt sätt får mig att minnas stekt bacon till söndagsfrukosten och därefter rostad bröd med honung.

SMAK (23/25)
Här känns fatkaraktären – vanilj och sötma i koncentrerad form. Sen kommer en hel del rök men det tar inte udden av sötman och fruktigheten. Bland frukterna finns många tropiska som ananas och mango men även apelsin och citronskal. Här finns torkad frukt också och den tas om hand väl av den rökiga, nästan vedeldsrökiga smak som finns här.

EFTERSMAK (22/25)
Rökt skinka, bacon, fläskpannkaka – allt detta påminns jag om i eftersmaken av denna. Det är ju fantastiskt att ett destillat kan framkalla dessa smakupplevelser. Eftersmaken är dessutom lång, väldigt lång.

OMDÖME (23/25)
Den är ung, lite rå och spritig med massor av rök och en otrolig mängd smaker, en hel fruktkompott med tropiska frukter, Sen finns toffee, honung och svartpeppar. Komplext och roligt när något kan smaka så mycket av olika smaker. Spretigt kanske några säger, spännande säger jag. Kan vara det högsta betyg jag givit en sådan ung whisky.

TOTALBETYG: 91/100p

Whiskyn är god som den är men den har sötman, röken och den spännande maltigheten som gör den mer komplex. Det här är bra och kräver sitt tillbehör, så här nöjer vi oss med en chokladbit av bättre kvalitet – en Lindt Excellence 70% kommer lyfta destillatet ytterligare.

Då var det dags för Norah Jones att göra premiär i den här kalendern. För mig var det hon som lyfte in jazzen i det moderna rummet, i radion och bland alla åldrar. Lugn, skön och jazzig pop när den är som bäst. Låten vi hör nu är lite råare och rockigare om man tillåts använda uttrycket. Vi lyssnar till nya låten Queen of the Sea.

Betygsätt smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScZ-XqlUWEqyAsSedUag3_NendlalsZf6urPu0OCG0jUkXCSA/viewform?embedded=true

Som vanligt när det gäller japansk whisky så är det en hel del hemligheter kring tillverkningen. Det märks ofta tydligt hur det är en företagshemlighet hur whiskyn tillverkas och var och av vem. Här är det inte alls lika öppet som i Skottland där man vid ett besök kan få ingående detaljer om hela processen.

Ja, vissa japanska destillerier öppnar också upp för detta vid ett besök men allt som oftast är det mesta väldigt hemligt. Därför är det också väldigt svårt att hitta någon ingående information om de buteljeringar som säljs, med några få undantag så klart.

Shinsei betyder himmelsk och har sitt ursprung i provinsen Yamanashi, vid foten av Mount Fuji. Den här whiskyn ska enligt tillverkarna vara ett rent nöje, en ritual rent av som är subtil och full av elegans. Så vi får helt enkelt se när vi provsmakar – kanske någon av er blir helt lyrisk av detta destillat. Lite extra roligt att det på hemsidan skrivs att det finns två officiella sätt att dricka whisky, ren eller med is. Dessutom postas en del drinkrecept där också så det borde väl innebära att det finns ett tredje sätt då?

DOFT (19/25)
Fatets träaromer gör sig påmind, troligen ny ek i stor utsträckning. Liten rök kommer också direkt innan den går mer åt frukt som päron och ananas. Strax därefter känner jag körsbärstoner, nötter såsom mandlar och innan det är dags för första klunken även en del citrustoner.

SMAK (17/25)
Smörkola först, lite spritig som sedan går mot arrak, lakrits och en intensiv pepprighet. Kryddor finns det gott om men smaken är rätt spritig och intetsägande. Röken och fatkaraktären som fanns i doften tycker jag är svår att hitta i smaken, lite av frukten kan dock kännas men nu går den mer åt det torkade hållet.

EFTERSMAK (18/25)
Citrustoner och peppriga örter kommer ordentligt i eftersmaken, ganska kort och utan några spännande inslag. Direkt efter kommer spritsmaken igen och det är den man kommer ihåg mest tyvärr.

OMDÖME (18/25)
Japansk blended i all ära men den här är nog gjord för att blandas i en drink eller att ha en isbit i, en rejäl en också. Den är troligen väldigt ung och borde ha fått mogna på fat betydligt längre tid. Åtminstone om den ska drickas ren och avnjutas. Den är inte dålig men man kan önska mer med den prislappen.

TOTALBETYG: 72/100p

För att matcha sprit som passar bäst till annat så testa att framkalla mer av sötman. Det görs bra genom att laga till amerikanska pannkakor och servera dessa med lönnsirap. Här är ett recept:

https://www.ica.se/recept/amerikanska-pannkakor-713437/

No-Man är duon Steven Wilson och Tim Bowness. Den sistnämnda har många artistsamarbeten i bagaget, bland annat med Brian Eno. Steven Wilson har figurerat på bloggen förut, en producent och musiker och aktiv i många band. Porcupine Tree, Blackfield, Storm Corrossion för att nämna några få. No-Man bjuder här på låten Pretty Genius från plattan All the Blue Changes.

Betygsätt din smakupplevelse här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdl8Hb3_ZgJwum48byHhmGz6bE6c1IBHEYlyarpl3foR4w7eg/viewform?embedded=true

Nu blickar vi ut över Atlanten och testar en bourbon istället. Här har vi en ”mash bill” från San Francisco i Kalifornien och vad är då en ”mash bill” undrar ni? Jo, det är helt enkelt benämningen på det recept som till grund för destillatet som kallas bourbon och det kan variera rätt kraftigt mellan olika producenter.

Företaget bakom Rickhouse heter Gold Bar Bottle Company och deras master blender Montgomery Paulsen. Han hade innan han började med destillering över 25 års erfarenhet från vinbranschen i Kalifornien. Därmed är det inte ovanligt att flertalet av deras bourbon får sin finish på vinfat.

Denna mash bill består av 80% majs och 20% korn, den trippeldestilleras i traditionella kopparpannor, samt lagras sedan på kolade nya amerikanska ekfat. Finish sker inte som hos andra där man helt enkelt låter destillatet vila en tid i ett fat. Nej, här används en helt annan metod. De tar helt enkelt trästavar från vinfat och centrifugerar destillatet med dessa och det har verkligen resulterat i en lysande vinkaraktär.

Ett mynt pryder alla flaskor och på myntet står det ”The Lady of the Fortune Coin”. Lutad mot en stenhacka, med guldtackor vid fötterna och Sierra Nevada i bakgrunden, representerar hon amerikanskt hantverk, lycka och framgång. Med tydlig antydan att guldåldern haft stor betydelse för regionen, så håller hon även upp ett knippe bestående av råg, korn och majs, de tre grundingredienserna i de flesta bourbon.

Gold Bar Bottle Company har tagit denna historia på allvar och deras serie Gold Bar Whiskey har buteljeringar som kan liknas vid guldtackor. Destilleriet ligger på Treasure Island och har en bar och en restaurang med fine-dining – ”San Francisco’s Hidden Treasure” enligt de själva. Provningar erbjuds 6 dagar i veckan och behöver inte bokas, det är bara att dyka upp.

Men nu tillbaka till det vi har i glaset denna kväll, en bourbon som inte ser ut som en guldtacka. Låt oss prova!

DOFT (20/25)
Kryddig och söt i doften med inslag av vanilj och lite rök. Rostat bröd, peppar, torkad frukt, allt finns där. Efter några sniffar känns sötman ännu mer som karamell eller toffee.

SMAK (21/25)
Nu exploderar smakerna och det blir lite spretigt. Det finns väldigt mycket att hitta, mest karamell till en början, sen kommer svarta vinbär, torkade frukter, dadlar och en kompott av frukter. Svartpeppar kittlar tungan.

EFTERSMAK (20/25)
Rätt så lång och full av söta frukter, lite åt russin. Karamellsötman dröjer kvar, likaså vedröken. Mot slutet känns detta dock mer som en cognac än en bourbon, vinfinishen har tydligt påverkat.

OMDÖME (22/25)
Jätteintressant buteljering och verkligen en bourbon som skiljer sig från andra sorter. Fyllig och söt med rejäla vinösa toner, generöst med frukt och kryddor och på det stora hela en rolig smakupplevelse. Kan inte tycka annat än bra om detta.

TOTALBETYG: 83/100p

Eftersom denna bourbon är perfekt att runda av en måltid med, så passar den också utmärkt till desserten. Men jag gör det enklare – en god kopp espresso passar utmärkt. Har ni inte möjlighet att göra espresso så brygg mörkrostat kaffe istället.

John Mayer kanske några har hört talas om – en amerikansk singer-songwriter från Boston och sedermera Atlanta. Mängder av skön laidback musik har framförts av John och han har samarbetat och spelat in med storheter som BB King, Eric Clapton och Herbie Hancock m.fl. Här hör vi låten Neon från 2001 och albumet Room for Squares.

Här kan du betygsätta din smakupplevelse:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScZFpNPuWsY7DosULmOuSp8gm0WzNDoIjJcOzXL6XFIH2RpfQ/viewform?embedded=true

Börjar inlägget med ett skotskt ordspråk, eller talesätt kanske? För sådana finns det många av i den skotska litteraturen. Så klart är även whiskyn vi provar idag från Skottland.

Mossburn Island Blended Malt är en vatting som man sade förr, en blandning av olika single malt från olika destillerier, i detta fall från Skottlands övärld. Serien kallas för The Signature Cask och Mossburn har släppt ytterligare en buteljering – en Speyside. Detta är dock deras Cask Bill No 1 Smoke & Spice – en ö-whisky med en del rök.

En samling av single malt från deras egen fatsamling där också en hel del enskilda fat släpps som single cask-buteljeringar, tyvärr dock ingen som går att hitta på Systembolaget. Där finns dock Speyside-buteljeringen samt en Foursquare Rum Finish, alltså en okänd 12-årig blended malt som slutlagrats på romfat.

Mossburn är beläget i Jedburgh i södra Skottland, nära gränsen till Storbritannien. Här har man ett stort lager av fat från diverse olika destillerier och sedan 2017 har man släppt olika releaser som oberoende buteljerare. Men sedan dess har Mossburn lagt sig till med egna destillerier – Torabhaig på Isle of Skye där man tillverkar rökt sprit som sedan lagras på mängder av olika fat – samt Reivers Distillery i hjärtat av Scottish Borders, ett experimentdestilleri som tar ut svängarna. Här skapas också deras egen single grain.

Här är en länk till deras rätt snygga hemsida ifall ni vill fördjupa er i detaljerna:

https://mossburnwhisky.com

Mossburn är väldigt intressant och jag gissar att vi kommer att se mer från de i framtiden. Den här whiskyn kan ses som en försmak till vad som komma skall och visst är den intressant? Låt oss prova den:

DOFT (20/25)
Mineraler, salt och rök – detta är hav och en ytterst bra sammanfattning av en ö-whisky. Skulle till och med kunna passera som en ung Laphroaig. När den första initiella röken lagt sig så träder sötman fram, en karamell som även den är något salt. En något fruktig ton från grönt äpple finns också där och retar näsan.

SMAK (21/25)
Söt och samtidigt salt på en och samma gång. Lite unik smak helt klart. Röken finns där och den medicinala tonen, hav, umami. Mycket som framträder på tungan, en kryddig, pepprig nyans lägger lite sordin på sötman men bara för ett tag. Sen kommer karamellen tillbaka och balanserar sig väl med den nu lätt askiga rökigheten.

EFTERSMAK (22/25)
Förvånansvärt lång även om rökigheten tar över lite här. Smaken går mer åt det peppriga, kryddiga hållet, nästan åt ingefärans bett. Lång och behaglig som får en att vilja ha en slurk till.

OMDÖME (22/25)
Kul smakpalett som gör destillatet intressant. Gillar pepprigheten, den eldiga röken och salt karamell i bakgrunden. Salt är ordet. Kan detta vara den perfekta whiskyn till grillat kött?

TOTALBETYG: 85/100p

Till att börja med rätt så svårt att matcha detta mot något. Här kunde man valt ett säkert kort och förstärkt sältan och sötman med en kula vaniljglass och kolasås av bra kvalitet. Men jag väljer istället att köra en basturökt skinka till detta, gärna så rökt som ni kan hitta.

Iron Maiden har nog de flesta hört och den här låten har de skrivit. Men de som framför låten kallar sig för Maiden United och gör en lugnare jazzigare cover av 2 Minutes to Midnight. En cool tappning som funkar utmärkt med en minst lika cool buteljering som Mossburn. Förlåt om jag slår några inbitna Maiden-fans på fingrarna nu.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfM97K0o5iX7mGfRYZEQBW6ywES9-_knlYEgSdrR-5Xxs-7PA/viewform?embedded=true

När jag var i Dublin första gången stapplade jag runt mellan pubarna, som Bambi på hal is, en nybörjare i en djungel av goda drycker. Det fanns många sorter som för mig var helt nya, jag var ganska oerfaren vad gäller whisky och det stora intresset hade ännu inte infunnit sig. Jag hade provat Jameson, Bushmills och någon mer men inte på något seriöst sätt, utan mer som en sällskapsdryck eller avec.

Men jag gillade den irländska whiskeyn, för dess gräsiga, halmiga, lätta toner, fina fruktaromer med ibland lite nötter och fudge i smakerna. Men framförallt så var whiskeyn lättdrucken och perfekt för en nybörjare. Jag tror till och med att Paddy blev en favorit just då och nu. Det hjälpte förstås att bartendern försökte sälja in drycken och berätta om dess historia. Dessutom påstod han att Paddy var den enda rätta irländska whiskeyn att använda i en Irish Coffee. Detta kan man såklart diskutera.

På en annan bar vid nästa besök i Dublin något år senare så gick jag vant fram till den kvinnliga bartendern och sa ’a Paddy please’. Förvånad blev jag när hon sa ’oh sorry, but my name is Fiona’ och sen började hon asgarva. Ett internt skämt som jag än idag inte riktigt förstår. Som svenskt stort frågetecken fick jag min dram i alla fall, med en isbit i.

Vet inte vad som är grejen med is i whisky egentligen, men här brydde de sig inte om att att fråga ens, det var en självklarhet att det skulle vara is i. Idag kan jag inte ens minnas sist jag tog en isbit i en whisky. Jag säger inte att det är rätt eller fel, rätt många dricker whisky ’on the rocks’ världen över, men det hänger nog helt på vilket destillat som finns i glaset.

Paddy behöver i mitt tycke inget som lindrar spritigheten eller bedövar smaklökarna, varken is eller vatten gör whiskyn bättre i min mening. Tvärtom så är den ju redan utspädd med 60% vatten innan den hamnat på flaska. Men smaken är som bekant delad, var och en gör som man själv vill.

Vad betyder Paddy då? Jo, Paddy är egentligen ett lätt förolämpande slanguttryck för en irländare. Det är också namnet på den whiskey ni har i glaset. Jag skriver medvetet whiskey med ett ’e’ eftersom det är så det stavas på Irland. Paddy är också en rätt så billig blended men även en sådan har en spännande historia.

1779 grundades Cork Distillers Company i Cork och även om Paddy först kom till runt 140 år senare, så har den alltid tillverkats på samma plats, nämligen Midleton. Paddy O’Flaherty hette Cork Distillers säljare nummer 1 som på 1920-talet åkte runt i städerna och sålde in sin whiskey till pubar och restauranger. Hans säljtaktik var oslagbar, samtidigt som han själv beställde in en dram av företagets egen whiskey så bjöd han också alla andra runtom i baren. Det satte press på barägarna att alltid lagerhålla deras whiskey eftersom man aldrig visste när Paddy skulle dyka upp nästa gång. När mer whiskey skulle beställas så beställde man ”Paddy O’Flaherty’s whiskey” och det blev också det som senare hamnade på etiketten.

Idag heter ägarna Irish Distillers och Paddy består av destillerad grainsprit och i kopparpannor trippeldestillerad maltsprit som lagrats i 6 år. En typisk irländsk blended som fortfarande är mycket populär på irländska pubar. Den säljer bra även utanför Irland, med stor marknad i USA och är idag nummer 8 bland irländska whiskeysorter internationellt. Den har fått relativt höga betyg överlag och hamnar med ett snitt någonstans ovanför 70 på 100-skalan.

Även om det i mitt tycke finns många intressanta irländare så har Paddy alltid en plats i mitt barskåp. Tycker den funkar utmärkt att bjuda nybörjare på men även nyfikna whiskyälskare som inte råkat testa den förut. Här kommer information och smaknoter:

DOFT (20/25)
Doften är inte så intensiv, inte heller spritig. Whiskeyn är ung men känns ändå balanserad i doften. Det finns lite blommiga toner, inte parfymerat utan mer behagligt, som att lukta på rosor på lite håll. Här finns också en hel del av maltens olika aromer, med nötter, halm, frukostmüsli och direkt efter ett rejält fruktfat. Låter nästan poetiskt men jag gillar doften starkt.

SMAK (20/25)
Den klassiska irländska maltigheten finns här, den är svår att beskriva men den hittas i Bushmills och Jameson också. Kanhända har det med trippeldestilleringen att göra eller så är det geografin, lagringen på den gröna ön och allt annat runtomkring som sätter sin prägel. Jag vet inte riktigt men tycker att det blir en trevlig mix av irländsk maltighet, kryddor, honung och vanilj. Med kryddor kanske mer åt örter till än åt peppar till. En mild, maltig upplevelse som passar de flesta.

EFTERSMAK (18/25)
Vad ska man säga, whiskeyn är ung och innehåller till stor del kontinuerligt destillerad sädessprit från kolonnpanna. Den i sig brukar inte tillföra så mycket och bygger oftast inte upp någon längre smakupplevelse. Dock är den 6-åriga malten från kopparpannorna ett lyft som gör att whiskeyn inte dör ut alltför snabbt. I eftersmaken hinner jag känna citronskal, första citrusen jag känner. Lite bitterhet, typ mörk choklad infinner sig också och förstärks med ytterligare en sniff i glaset.

OMDÖME (20/25)
För mig är detta en bra irländsk blended som har en spännande historia och som provas bäst på en bar i Dublin (eller någon annanstans på Irland). Miljön har en viss inverkan helt klart men det går alldeles utmärkt att ta den ren i ett tulpanglas på altanen där hemma. Mixen av smaker är angenäm och för mig är detta en riktigt bra vardagswhiskey.

TOTALBETYG: 78/100p

Dags för dagens smaktillbehör. Ja, vi kör rätt enkelt; en irländsk whiskey med maltiga toner, fruktig, lite blommig som sedan går mot citrus och lite choklad passar utmärkt till en bit lakrits som dragerats med vit choklad med violsmak. Ni hittar den i vissa butiker men enklast köper ni en påse här:

https://www.delitea.se/narr-chocolate-viol-lakrits-120g

Så till nästa standardinslag i denna kalender – musik att njuta till när ni dricker Paddy och äter lakrits. Vi kompletterar med en stark låt med en av världens bästa, nämligen Roger Hodgson, kanske mest känd för att ha grundat Supertramp men också för att ha spelat med Elton John, Ringo Starr och även skrivit musik till Yes. Vi lyssnar till Death and a Zoo, ett 7,5 minuter långt mästerverk från plattan Open the Door från 2000.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSehqLn24sQ1voX9vdyywo4APrI2lZ8gZSeGhZ3JPo35Uk2tlQ/viewform?embedded=true

Av någon outgrundlig anledning som inte jag vet något om, så heter denna utgåva av Mackmyra Reserve – KAJ’s Whisky. Denna har jag fått av Christoffer som kanske vet mer om namnvalet?

Receptet är i alla fall rökigt med fatlagring på 30 liters bourbonfat, lagrat på Fjäderholmarna. Fatet fylldes 2013-06-17 och buteljerades 2019-11-04 och har därmed nått en bit över 6 år. Med sina 49,5% alkoholhalt så är det en riktigt trevlig buteljering.

Mackmyra har det sagts mycket om på senare tid, inte minst sedan man ansökte om konkurs den 19:e augusti. I skrivande stund har nygammal ägare trätt in och tagit över bolaget, med målet att se till att alla som äger ett fat ska få möjlighet att buteljera det, enligt tidigare avtal.

Mackmyra grundades 1999 och historien har ni säkert hört – ett gäng grabbar på skidsemester i Sälen undrade varför det inte finns någon svensk whisky och resten är historia. Till en början tillverkades whiskyn vid Mackmyra Bruk som också gav den dess namn. Nu finns destilleri och huvudkontor i Mackmyra Whiskyby utanför Gävle och förutom whisky tillverkas också gin. Faten lagras på olika platser, Bodås Gruvlager, Fjäderholmarnas Skärgårdslager, Häckeberga Slottslager och Smögen Västkustlager.

Många av er har säkert provat en hel del Mackmyra genom åren, det har släppts mängder av olika buteljeringar av varierande kvalitet. Flertalet serier har sett dagens ljus och den första var förstås Preludium-serien. Jag köpte ett par Preludium:01 när de kom och de står fortfarande oöppnade här hemma. Jag vet att whiskyn inte smakar speciellt bra, den är alldeles för ung, omogen och spritig, men värdet har ökat och kommer säkert göra det ännu mer. Sveriges första single malt är det ju ändå.

Men nu har vi en helt annan buteljering framför oss. Det är alltid kul att testa buteljeringar från privatfat, oavsett om det är Mackmyra, High Coast, Smögen eller något annat destilleri. Men nu är det Mackmyra som är i fokus och väl förtjänt, för många trevliga buteljeringar har sett dagens ljus härifrån.

DOFT (22/25)
Först kommer röken, rätt intensiv och därefter kan man nästa känna brasan. Mer vedeld än torvrök i denna och den passar säkert utmärkt runt en lägereld. Vaniljsötma, fudge, ljus choklad och sedan lite citrus gör doften riktigt angenäm.

SMAK (23/25)
Alkoholhalten är grymt bra i denna och med det menar jag att den inte tar över eller förstör på något sätt. Lite vatten kan man tillsätta om man vill men jag tycker det förstör en del. Rökigheten curlar tungan och lite peppriga och örtiga toner framträder. Vanilj finns där, liksom söta bär, citrus, lime, kanske rentav lite åt gin-hållet.

EFTERSMAK (23/25)
Här är styrkan med denna buteljering, en lång, härlig eftersmak där röken inte tar överhand. Vanilj finns där fortfarande och sötman och röken samsas väldigt väl under lång tid.

OMDÖME (23/25)
Kan vara en av mina favoriter i årets kalender. Detta är riktigt bra och så kul att få prova ett privatfat som är så lyckat. Hade Mackmyra sålt sådana här buteljeringar så kanske de inte hade gått i konkurs. Väl balanserat med många härliga smakintryck som definitivt gör den minnesvärd.

TOTALBETYG: 91/100p

Jag brukar nästan alltid ta fram en bit hårdost till rökig whisky, en vällagrad bit parmesan eller västerbotten. Men det är ju lite tråkigt kanske så varför inte testa ostbågar med Västerbottenost. Inte en näve då, om du kan låta bli förstås, för de är vansinnigt goda. Finns inte överallt men du kan se hur den ser ut här:

https://www.olw.se/product/cheez-deluxe-vasterbottensost-24x120g/

Så var det dags för musik och svensk whisky behöver matchas med svensk musik. Och vad passar inte bättre än lokalproducerad punk?

Min dotters band Bläze gör en övertygande punklåt vid namn Utrymningsplan. Inspelad på Sensus Studio i Katrineholm 2024.

Lämna ditt betyg på smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScOz0D_6cBXx5KSGDc0Xm1UFB81BbmWFDKug-341CJPEoWefA/viewform?embedded=true

Dags för premiär av kalendern och som sig bör startar vi med en ny whisky som ni kan köpa på Systembolaget först imorgon. Loch Lomond gör som de brukar och levererar en god spännande single malt, denna gång det rökiga receptet som fått en slutlagring på Rioja-fat.

Loch Lomond har ni tidigare stiftat bekantskap med, de brukar ha en given plats i min kalender. Ni medlemmar i Smoking Barrels har nog provat de flesta vanligare buteljeringarna i klubbens olika provningar. Stellan Kramer heter leverantören bakom de kanske mest prisvärda whiskysorterna på marknaden. Det är nämligen svårt att hitta en Loch Lomond som inte passar de flestas plånböcker. Kanske därför kapten Haddock i Tintin håller Loch Lomond som sin favoritwhisky.

Men budgetwhisky kan vi inte kalla det, det är den för bra för. Här har vi riktigt bra whisky till en riktigt bra peng, dessutom med mängder av olika buteljeringar som hela tiden dyker upp i nya varianter och tappningar. Intressant för oss whiskynördar helt enkelt.

Men budgetwhisky kan vi inte kalla det, det är den för bra för. Här har vi riktigt bra whisky till en riktigt bra peng, dessutom med mängder av olika buteljeringar som hela tiden dyker upp i nya varianter och tappningar. Intressant för oss whiskynördar helt enkelt.

Eftersom de flesta av er är rätt så bekanta med Loch Lomond Distillery så kommer jag inte att skriva så mycket om de utan jag hänvisar istället till deras fantastiska hemsida. Den hittar ni på följande länk:

https://www.lochlomondwhiskies.com

Här hittar ni även produktbladet för denna premiärwhisky:

Vi koncentrerar oss istället på att provsmaka whiskyn tillsammans. Ni som varit med ett tag har kanske provat Loch Lomond Heavily Peated och en del av er även 151st Open Edition, golfwhiskyn, som var lagrad på Rioja-fat. I denna nya tappning möts dessa två smakprofiler och blir till en rökig whisky lagrad på Rioja-fat. Inte alltid som vinfatet övertygar, så vi får helt enkelt se vad ni tycker?

DOFT (21/25)
En första sniff ger mig däckverkstaden där jag nyss var och bytte till vinterdäck. Efter lite gummi och olja kommer sedan torvröken smygande men bakom den finns fruktiga toner från äpplen och päron, lite skogsbär och lite vaniljsötma. Vinfatets syra bryter igenom något och ger en behaglig balans.

SMAK (22/25)
Fruktig smak med citrus främst och sedan kommer en nötig ton, som trillingnöten i Aladdinasken ungefär. Röken lägger sig i gommen och en nätt spritig ton bedövar tungan något innan tjäran från fatet gör sig påmind igen. Här kommer även mogen frukt fram, tänk plommon och persika. Något blommig i smaken är den också, eller ”floral” som man gärna säger ibland.

EFTERSMAK (20/25)
Dröjer kvar rätt så länge och röken försvinner snabbare än väntat. Kvar finns en söt fruktighet med toner av fudge, knäck, kola, ja julgodis. Och nej, har inte börjat med julgodiset än. Men choklad, frukt och nötter ger helt klart sådana vibbar.

OMDÖME (22/25)
Jag har svårt att ogilla whisky från Loch Lomond och den här kombinerar en fin rökighet (inte lika häftig som i Heavily Peated) med vinfatets alla subtila aromer. Bra balanserat utan att något egentligen tar över och ytterligare en riktigt bra whisky.

TOTALBETYG: 85/100p

Nu har jag ju redan varit inne på det – trillingnöten i Aladdin-asken som faktiskt försvann ur densamma för 10 år sedan. Så vad hittar vi då istället en dag som denna – jo, om ni inte är nötallergiker så varför inte göra egna trillingnötter. Orkar ni inte så funkar ju även Schweizernöt eller en mörk choklad om ni nu vill undvika nötter. Här är i alla fall ett recept:

https://www.godare.se/recept/a/5G5E7X/trillingnotter–sa-gor-du-dem-sjalv

Vi går ut starkt med Glasgow-bandet Beggars Opera och deras version av Donna Summers MacArthur Park. En discodänga som i deras tappning blev en progressiv rockplåga på över 8 minuter. Bandet grundades 1969 och hade sin storhetstid under 70-talet där flera rosade album såg dagens ljus på klassiska Vertigo.

För att spela en preview på låten tryck på Play-knappen i nedre högra hörnet. Har du Spotify och vill lyssna på hela låten trycker du på albumomslaget så öppnar sig Spotify i nytt fönster.

Här kan du ge ditt betyg på denna smakupplevelse, anonymt om du vill:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSd3eVWD2dB5CKsoj4F5vXLXT6ItWLkq5cEoqgtxO4XxAxkQ6g/viewform?embedded=true

Vill du hellre kommentera eller ställa frågor så kan du också göra det i fältet nedan. Du registrerar dig med mailadress och skriver sedan din kommentar. Första gången du skriver behöver jag godkänna det du skriver men sedan är det bara att skriva på. Allt du skriver i kommentarsfältet är publikt och kan därmed läsas av alla.