Mitt i förberedelserna inför kalendern dyker det upp idéer om andra inslag här på bloggen. Whisky, resor, smaker och musik är det som hela den här bloggen handlar om, en skön smakupplevelse på många olika sätt.
Så vad gör man när väntans tid är lång, till den 1/12 då vi får korka upp den första lilla flaskan. Jo, man förkovrar sig i finkultur och lär sig mer om hårdrock, en musikgenre som jag alltid tyckt lite extra bra om. Så häng med i den första delen som jag valt att kalla ”Ström i bluesen”. Spellistan med låtarna jag skriver om finns lite längre ner.
Varje hårdrocksriff som någonsin spelats har en farfar och han bodde i Chicago. Den här serien om hårdrock börjar inte med långa pudelfrisyrer och stora Marshall-stackar, utan med två bomullsplockare från Mississippi som flyttade norrut och kopplade in gitarren i ett vägguttag. I första delen lär vi känna Muddy Waters och Howlin’ Wolf – två rivaler som utan att veta om det lade grunden till allt vi idag förknippar med hårdrock.
Tåget norrut
Mellan 1910 och 1970 lämnade omkring sex miljoner afroamerikaner söderns USA. I historieböckerna beskrivs det som the Great Migration. Man flydde segregationen, lynchningarna och ett jordbruk där arrendatorn nästan alltid stod i skuld till plantageägaren, oavsett hur hårt arbete som lades ned. Målet var att ta sig till industristäderna i norr: Detroit, Cleveland och framför allt Chicago, dit järnvägen gick nästan rakt upp från Mississippideltat.
Med sig hade de bluesen. I södern spelades det akustiskt, man spelade på verandor och på små krogar längs landsvägarna – med en ensam sångare och en gitarr. Men på Chicagos South Side fungerade det inte. Klubbarna var trånga, publiken högljudd och trafiken utanför väsnades. En akustisk gitarr dränktes helt enkelt i allt annat ljud.
Lösningen var el. Elgitarren och små rörförstärkare blev billigare efter andra världskriget, och bluesmusikerna skruvade upp volymen tills förstärkaren inte orkade längre. Då hände något intressant: tonen sprack, blev skitig och fick en morrande kant. För dem var det mest en dålig bieffekt. För rockhistorien var det ett frö. Det distade ljudet föddes.
Runt detta ljud växte sedan ett skivbolag fram. Bröderna Leonard och Phil Chess, judiska immigranter från Polen som drev nattklubb på South Side, startade det som blev Chess Records. Hos dem spelade både Muddy Waters och Howlin’ Wolf in sina viktigaste låtar, ofta med samma kompmusiker och med basisten och låtskrivaren Willie Dixon som en slags spindel i nätet.
Muddy Waters – Mannish Boy (1955)
McKinley Morganfield växte upp på Stovall-plantagen utanför Clarksdale i Mississippi. Smeknamnet Muddy fick han av sin mormor, eftersom han som barn gärna lekte i den leriga ån. 1941 kom folkmusikforskaren Alan Lomax förbi med en portabel inspelningsutrustning för Library of Congress. När Muddy fick höra sin egen röst spelas upp insåg han att han faktiskt var lika bra som skivartisterna han lyssnade på. Men det dröjde ändå två år innan han flydde träldomen och tog tåget till Chicago.
Där köpte han en elgitarr och slog igenom 1948 med låten I Can’t Be Satisfied. Hans slidegitarr bestod av en flaskhals eller metallrör som han lät glida över strängarna – vilket genom förstärkaren lät mer som ett skrik. Snart hade han dock ett helt band bredvid sig med munspel, piano, bas och trummor. Här och då föddes rockbandet och dess traditionella uppställning.
Låten. Våren 1955 släppte den unge Bo Diddley låten I’m a Man, en låt byggd på Muddys egen Hoochie Coochie Man från året innan. Muddy svarade nästan direkt. I Mannish Boy tar han tillbaka riffet och gör det till sitt eget – med glimten i ögat, eftersom den drygt 40-årige artisten istället sjöng att han minsann var en vuxen man och ingen pojke.
Lyssna efter stopptakten: ett kort, hårt riff, sedan tystnad, sedan riffet igen. Bandet står på samma ton i nästan hela låten. Det finns ingen refräng och inga ackordbyten, bara spänning och utlösning. Det är samma princip som bygger Smoke on the Water, Back in Black och tusentals andra riff – ett kort, upprepat mönster som är viktigare än själva melodin.
Varför just den här låten då? För att den visar riffet som byggsten i sin renaste form. Och för att Muddy Waters senare blir en av de viktigaste figurerna för de unga britterna som i nästa generation tar musikvärlden med storm. Hans låt Rollin’ Stone från 1950 gav namn åt både The Rolling Stones och tidningen Rolling Stone.
Det finns två versioner av låten Mannish Boy att välja på. Originalet från 1955 är den historiskt viktiga och det är den som ni hör som låt nummer 4 i spellistan. Inspelningen från albumet Hard Again (1977), producerad av Johnny Winter, är tyngre och mer känd idag tack vare filmer som Goodfellas och Risky Business. Den kan ni också lyssna till, den ligger som låt nummer 8.
Howlin’ Wolf – Smokestack Lightnin’ (1956)
Om Muddy Waters var kungen på South Side så var Chester Arthur Burnett hans farligaste utmanare. Han var nästan två meter lång, vägde runt 130 kilo och kallades Howlin’ Wolf. Som ung lärde han sig spela av deltabluesens stora namn Charley Patton. Ylandet han blev känd för var egentligen ett misslyckat försök att joddla som countryartisten Jimmie Rodgers gjorde.
Wolf började sin skivkarriär i Memphis 1951, i en liten studio som ägdes av en ung radioingenjör vid namn Sam Phillips. Phillips höll honom för den största talang han hittat – större än Elvis Presley som han senare upptäckte. Men Chess-bröderna lockade Wolf till Chicago, och där inleddes en rivalitet med Muddy Waters som varade livet ut. De slogs om samma klubbar, samma musiker och samma låtar från Willie Dixon.
Låten. Smokestack Lightnin’ spelades in i Chicago i januari 1956. Titeln syftar på gnistorna från ett ånglok som åker förbi i natten. Musikaliskt är det nästan inget: ett enda ackord och ett hypnotiskt gitarrmönster som upprepas i tre minuter. Över det sjunger, ylar och klämmer Wolf ut munspelstoner.
Lyssna efter gitarristen Hubert Sumlin. Han var Wolfs gitarrist i drygt tjugo år, och hans kantiga, oväntade spel påverkade Keith Richards, Eric Clapton, Jimmy Page och Jimi Hendrix. Lyssna också efter hur låten aldrig löser upp sig, det händer aldrig något. Den står kvar på samma ackord och bygger i stället spänning genom upprepning. Det är grundtanken bakom en ton som ligger kvar – och den kommer tillbaka i allt från Black Sabbath till dagens doom och stoner rock.
Varför just den här låten då? För att den visar att tyngd inte behöver handla om tempo eller volym, utan om känsla och upprepning. Och för att den låten tog sig direkt till England. The Yardbirds spelade in den live redan 1964. När The Rolling Stones skulle uppträda i det amerikanska tv-programmet Shindig! 1965 ställde de villkoret att Howlin’ Wolf också fick spela. För många vita amerikanska tonåringar var det första gången de såg honom.
| Muddy Waters | Howlin’ Wolf | |
|---|---|---|
| Riktigt namn | McKinley Morganfield | Chester Arthur Burnett |
| Född | 1913, Issaquena County, Mississippi | 1910, White Station, Mississippi |
| Död | 1983 | 1976 |
| Låten | Mannish Boy, inspelad maj 1955 | Smokestack Lightnin’, inspelad januari 1956 |
| Skivbolag | Chess Records, Chicago | Chess Records, Chicago |
| Udda detalj | Chockade brittisk publik med sin höga elgitarr under turnén 1958 | Spelade in sina första låtar i samma Memphis-studio där Elvis senare började |
| Lyssna vidare | Folk Singer (1964), Hard Again (1977) | Moanin’ in the Moonlight (1959), Howlin’ Wolf – ”gungstolsalbumet” (1962) |
Visste ni förresten att… Chess-studion på 2120 South Michigan Avenue blev en riktig pilgrimsplats. The Rolling Stones spelade in där 1964 och döpte ett instrumentalt spår efter adressen. Idag är huset museum.
Två saker tar vi med oss från Chicago: riffet som byggsten och förstärkaren som instrument. Muddy Waters och Howlin’ Wolf skulle aldrig ha kallat sig hårdrockare. Ändå återkommer deras låtar genom hela serien – hos Rolling Stones, Cream, Led Zeppelin och Jimi Hendrix, som alla spelade in eller lånade friskt ur deras repertoar.
Men ljudet var fortfarande ganska rent. För att hårdrocken skulle bli verklighet behövdes distorsion på riktigt. I nästa avsnitt åker vi därför söderut igen, till Sam Phillips lilla studio i Memphis. Dit kom 1951 ett ungt band med en förstärkare som hade ramlat av biltaket på vägen dit. Resultatet blev en av de första inspelningarna som kallats för rock ’n’ roll.