Distorsionen – det sprakande, morrande gitarrljudet som är hårdrockens fingeravtryck – uppfanns inte. Den hände. Två gånger på 1950-talet gick en förstärkare sönder och resultatet blev historia. I det här avsnittet åker vi till Memphis 1951 och Washington 1958, och vi hör hur power-ackordet föddes.
Highway 61, mars 1951
En vårdag 1951 packar ett ungt band från Clarksdale i Mississippi in sina instrument i en bil och kör norrut längs Highway 61 mot Memphis. Bandet heter Kings of Rhythm och leds av en 19-årig pianist som heter Ike Turner. De ska spela in hos Sam Phillips, radioingenjören vi mötte i förra avsnittet, i hans lilla studio Memphis Recording Service på Union Avenue.
Någonstans på vägen ramlar gitarristen Willie Kizarts förstärkare av bilen. När de kommer fram är högtalarkonen trasig. Det finns inte tid eller pengar för en ny så Sam Phillips stoppar in papper i högtalaren för att hålla ihop den. När Kizart slår an den första tonen låter den inte som en vanlig elgitarr. Den surrar, sprakar och låter nästan som en saxofon. Phillips gillar det och låter det vara.
Jackie Brenston & His Delta Cats – Rocket 88 (1951)
Låten handlar om en bil, Oldsmobile Rocket 88, en av tidens snabbaste vanliga personbilar. Den sjungs av bandets saxofonist Jackie Brenston. När Phillips säljer inspelningen till Chess Records i Chicago hamnar Brenstons namn på skivan, och Ike Turner – som skrivit arrangemanget och lett bandet – nämns inte. Det kom han att vara bitter över resten av livet.
Skivan går upp till första plats på Billboards R&B-lista. Idag nämns Rocket 88 ofta som en av de allra första rock ’n’ roll-inspelningarna. Det går att diskutera i det oändliga, men en sak är säker: ingen populär inspelning hade tidigare haft en så smutsig gitarr.
Lyssna efter gitarrens boogie-sound direkt i början. Det är inte snabbt eller svårt, men ljudet är grötigt och tjockt. Det låter som något är trasigt, och det är det också.
För Sam Phillips blev framgången startskottet. 1952 grundade han sitt eget skivbolag, Sun Records, och två år senare kom en lastbilschaufför vid namn Elvis Presley in genom dörren.
Link Wray – Rumble (1958)
Sju år senare går nästa förstärkare sönder – den här gången med flit. Link Wray var son till en far med shawnee-ursprung från North Carolina. Han hade förlorat en lunga i tuberkulos och kunde inte sjunga särskilt mycket, så gitarren fick prata för honom.
På en dansbana i Fredericksburg i Virginia ber publiken bandet att spela en stroll, en populär dans. Wray improviserar fram ett långsamt, hotfullt instrumentalnummer. Publiken blir galen och de får spela det flera gånger samma kväll. När han senare ska spela in låten låter studioförstärkaren för ren. Då tar han en penna och sticker hål i högtalarkonen.
Skivbolaget Cadence ger låten namnet Rumble, slangord för gatuslagsmål mellan gäng. Det blir nästan för bra. Flera radiostationer, bland annat i New York och Boston, vägrar spela den av rädsla för att den ska uppmuntra ungdomsvåld. Rumble blir således en av de få instrumentallåtar som någonsin bannlysts, trots att den inte har ett enda ord.
Lyssna efter de tunga, ensamma ackorden och tremolot som får dem att darra. Wray spelar inte vanliga durackord utan bara grundton och kvint – det som senare skulle kallas power-ackord. Ackordet saknar ters, så det låter varken glatt eller sorgset, bara mäktigt. Och det tål distorsion mycket bättre än ett fullt ackord. Det är det enkla tekniska skälet till att powerackordet blev hela hårdrockens grundackord.
Många gitarrister har vittnat om vad Rumble betydde. Pete Townshend i The Who har sagt att han aldrig hade börjat spela gitarr om det inte vore för Link Wray. Jimmy Page har berättat hur han som tonåring spelade skivan om och om igen. Quentin Tarantino lade den senare i Pulp Fiction.
| Rocket 88 | Rumble | |
| Artist | Jackie Brenston & His Delta Cats (egentligen Ike Turners Kings of Rhythm) | Link Wray & His Ray Men |
| Inspelad | Mars 1951, Memphis Recording Service, Memphis | 1958, Washington DC |
| Skivbolag | Chess Records | Cadence Records |
| Ljudet | Trasig högtalarkon, lagad med papper | Hål stuckna i högtalaren med en penna |
| Udda detalj | Ike Turner fick inget erkännande på skivan | Bannlyst på radio trots att den saknar text |
Tråden vidare
Nu finns två av hårdrockens grundstenar på plats: distorsionen och power-ackordet. Men i USA är de fortfarande kuriositeter, och rock ’n’ rollen blir allt snyggare och mer polerad i slutet av 50-talet.
Istället är det i London som någon tar upp tråden. Två tonåringar har lyssnat på Link Wray och Chicagobluesen. Den ena heter Pete Townshend. Den andra heter Dave Davies, och han ska snart skada en förstärkare med ett rakblad. Det händer i nästa avsnitt.