Börjar inlägget med ett skotskt ordspråk, eller talesätt kanske? För sådana finns det många av i den skotska litteraturen. Så klart är även whiskyn vi provar idag från Skottland.

Mossburn Island Blended Malt är en vatting som man sade förr, en blandning av olika single malt från olika destillerier, i detta fall från Skottlands övärld. Serien kallas för The Signature Cask och Mossburn har släppt ytterligare en buteljering – en Speyside. Detta är dock deras Cask Bill No 1 Smoke & Spice – en ö-whisky med en del rök.

En samling av single malt från deras egen fatsamling där också en hel del enskilda fat släpps som single cask-buteljeringar, tyvärr dock ingen som går att hitta på Systembolaget. Där finns dock Speyside-buteljeringen samt en Foursquare Rum Finish, alltså en okänd 12-årig blended malt som slutlagrats på romfat.

Mossburn är beläget i Jedburgh i södra Skottland, nära gränsen till Storbritannien. Här har man ett stort lager av fat från diverse olika destillerier och sedan 2017 har man släppt olika releaser som oberoende buteljerare. Men sedan dess har Mossburn lagt sig till med egna destillerier – Torabhaig på Isle of Skye där man tillverkar rökt sprit som sedan lagras på mängder av olika fat – samt Reivers Distillery i hjärtat av Scottish Borders, ett experimentdestilleri som tar ut svängarna. Här skapas också deras egen single grain.

Här är en länk till deras rätt snygga hemsida ifall ni vill fördjupa er i detaljerna:

https://mossburnwhisky.com

Mossburn är väldigt intressant och jag gissar att vi kommer att se mer från de i framtiden. Den här whiskyn kan ses som en försmak till vad som komma skall och visst är den intressant? Låt oss prova den:

DOFT (20/25)
Mineraler, salt och rök – detta är hav och en ytterst bra sammanfattning av en ö-whisky. Skulle till och med kunna passera som en ung Laphroaig. När den första initiella röken lagt sig så träder sötman fram, en karamell som även den är något salt. En något fruktig ton från grönt äpple finns också där och retar näsan.

SMAK (21/25)
Söt och samtidigt salt på en och samma gång. Lite unik smak helt klart. Röken finns där och den medicinala tonen, hav, umami. Mycket som framträder på tungan, en kryddig, pepprig nyans lägger lite sordin på sötman men bara för ett tag. Sen kommer karamellen tillbaka och balanserar sig väl med den nu lätt askiga rökigheten.

EFTERSMAK (22/25)
Förvånansvärt lång även om rökigheten tar över lite här. Smaken går mer åt det peppriga, kryddiga hållet, nästan åt ingefärans bett. Lång och behaglig som får en att vilja ha en slurk till.

OMDÖME (22/25)
Kul smakpalett som gör destillatet intressant. Gillar pepprigheten, den eldiga röken och salt karamell i bakgrunden. Salt är ordet. Kan detta vara den perfekta whiskyn till grillat kött?

TOTALBETYG: 85/100p

Till att börja med rätt så svårt att matcha detta mot något. Här kunde man valt ett säkert kort och förstärkt sältan och sötman med en kula vaniljglass och kolasås av bra kvalitet. Men jag väljer istället att köra en basturökt skinka till detta, gärna så rökt som ni kan hitta.

Iron Maiden har nog de flesta hört och den här låten har de skrivit. Men de som framför låten kallar sig för Maiden United och gör en lugnare jazzigare cover av 2 Minutes to Midnight. En cool tappning som funkar utmärkt med en minst lika cool buteljering som Mossburn. Förlåt om jag slår några inbitna Maiden-fans på fingrarna nu.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfM97K0o5iX7mGfRYZEQBW6ywES9-_knlYEgSdrR-5Xxs-7PA/viewform?embedded=true

När jag var i Dublin första gången stapplade jag runt mellan pubarna, som Bambi på hal is, en nybörjare i en djungel av goda drycker. Det fanns många sorter som för mig var helt nya, jag var ganska oerfaren vad gäller whisky och det stora intresset hade ännu inte infunnit sig. Jag hade provat Jameson, Bushmills och någon mer men inte på något seriöst sätt, utan mer som en sällskapsdryck eller avec.

Men jag gillade den irländska whiskeyn, för dess gräsiga, halmiga, lätta toner, fina fruktaromer med ibland lite nötter och fudge i smakerna. Men framförallt så var whiskeyn lättdrucken och perfekt för en nybörjare. Jag tror till och med att Paddy blev en favorit just då och nu. Det hjälpte förstås att bartendern försökte sälja in drycken och berätta om dess historia. Dessutom påstod han att Paddy var den enda rätta irländska whiskeyn att använda i en Irish Coffee. Detta kan man såklart diskutera.

På en annan bar vid nästa besök i Dublin något år senare så gick jag vant fram till den kvinnliga bartendern och sa ’a Paddy please’. Förvånad blev jag när hon sa ’oh sorry, but my name is Fiona’ och sen började hon asgarva. Ett internt skämt som jag än idag inte riktigt förstår. Som svenskt stort frågetecken fick jag min dram i alla fall, med en isbit i.

Vet inte vad som är grejen med is i whisky egentligen, men här brydde de sig inte om att att fråga ens, det var en självklarhet att det skulle vara is i. Idag kan jag inte ens minnas sist jag tog en isbit i en whisky. Jag säger inte att det är rätt eller fel, rätt många dricker whisky ’on the rocks’ världen över, men det hänger nog helt på vilket destillat som finns i glaset.

Paddy behöver i mitt tycke inget som lindrar spritigheten eller bedövar smaklökarna, varken is eller vatten gör whiskyn bättre i min mening. Tvärtom så är den ju redan utspädd med 60% vatten innan den hamnat på flaska. Men smaken är som bekant delad, var och en gör som man själv vill.

Vad betyder Paddy då? Jo, Paddy är egentligen ett lätt förolämpande slanguttryck för en irländare. Det är också namnet på den whiskey ni har i glaset. Jag skriver medvetet whiskey med ett ’e’ eftersom det är så det stavas på Irland. Paddy är också en rätt så billig blended men även en sådan har en spännande historia.

1779 grundades Cork Distillers Company i Cork och även om Paddy först kom till runt 140 år senare, så har den alltid tillverkats på samma plats, nämligen Midleton. Paddy O’Flaherty hette Cork Distillers säljare nummer 1 som på 1920-talet åkte runt i städerna och sålde in sin whiskey till pubar och restauranger. Hans säljtaktik var oslagbar, samtidigt som han själv beställde in en dram av företagets egen whiskey så bjöd han också alla andra runtom i baren. Det satte press på barägarna att alltid lagerhålla deras whiskey eftersom man aldrig visste när Paddy skulle dyka upp nästa gång. När mer whiskey skulle beställas så beställde man ”Paddy O’Flaherty’s whiskey” och det blev också det som senare hamnade på etiketten.

Idag heter ägarna Irish Distillers och Paddy består av destillerad grainsprit och i kopparpannor trippeldestillerad maltsprit som lagrats i 6 år. En typisk irländsk blended som fortfarande är mycket populär på irländska pubar. Den säljer bra även utanför Irland, med stor marknad i USA och är idag nummer 8 bland irländska whiskeysorter internationellt. Den har fått relativt höga betyg överlag och hamnar med ett snitt någonstans ovanför 70 på 100-skalan.

Även om det i mitt tycke finns många intressanta irländare så har Paddy alltid en plats i mitt barskåp. Tycker den funkar utmärkt att bjuda nybörjare på men även nyfikna whiskyälskare som inte råkat testa den förut. Här kommer information och smaknoter:

DOFT (20/25)
Doften är inte så intensiv, inte heller spritig. Whiskeyn är ung men känns ändå balanserad i doften. Det finns lite blommiga toner, inte parfymerat utan mer behagligt, som att lukta på rosor på lite håll. Här finns också en hel del av maltens olika aromer, med nötter, halm, frukostmüsli och direkt efter ett rejält fruktfat. Låter nästan poetiskt men jag gillar doften starkt.

SMAK (20/25)
Den klassiska irländska maltigheten finns här, den är svår att beskriva men den hittas i Bushmills och Jameson också. Kanhända har det med trippeldestilleringen att göra eller så är det geografin, lagringen på den gröna ön och allt annat runtomkring som sätter sin prägel. Jag vet inte riktigt men tycker att det blir en trevlig mix av irländsk maltighet, kryddor, honung och vanilj. Med kryddor kanske mer åt örter till än åt peppar till. En mild, maltig upplevelse som passar de flesta.

EFTERSMAK (18/25)
Vad ska man säga, whiskeyn är ung och innehåller till stor del kontinuerligt destillerad sädessprit från kolonnpanna. Den i sig brukar inte tillföra så mycket och bygger oftast inte upp någon längre smakupplevelse. Dock är den 6-åriga malten från kopparpannorna ett lyft som gör att whiskeyn inte dör ut alltför snabbt. I eftersmaken hinner jag känna citronskal, första citrusen jag känner. Lite bitterhet, typ mörk choklad infinner sig också och förstärks med ytterligare en sniff i glaset.

OMDÖME (20/25)
För mig är detta en bra irländsk blended som har en spännande historia och som provas bäst på en bar i Dublin (eller någon annanstans på Irland). Miljön har en viss inverkan helt klart men det går alldeles utmärkt att ta den ren i ett tulpanglas på altanen där hemma. Mixen av smaker är angenäm och för mig är detta en riktigt bra vardagswhiskey.

TOTALBETYG: 78/100p

Dags för dagens smaktillbehör. Ja, vi kör rätt enkelt; en irländsk whiskey med maltiga toner, fruktig, lite blommig som sedan går mot citrus och lite choklad passar utmärkt till en bit lakrits som dragerats med vit choklad med violsmak. Ni hittar den i vissa butiker men enklast köper ni en påse här:

https://www.delitea.se/narr-chocolate-viol-lakrits-120g

Så till nästa standardinslag i denna kalender – musik att njuta till när ni dricker Paddy och äter lakrits. Vi kompletterar med en stark låt med en av världens bästa, nämligen Roger Hodgson, kanske mest känd för att ha grundat Supertramp men också för att ha spelat med Elton John, Ringo Starr och även skrivit musik till Yes. Vi lyssnar till Death and a Zoo, ett 7,5 minuter långt mästerverk från plattan Open the Door från 2000.

Här kan du betygsätta smakupplevelsen:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSehqLn24sQ1voX9vdyywo4APrI2lZ8gZSeGhZ3JPo35Uk2tlQ/viewform?embedded=true

Av någon outgrundlig anledning som inte jag vet något om, så heter denna utgåva av Mackmyra Reserve – KAJ’s Whisky. Denna har jag fått av Christoffer som kanske vet mer om namnvalet?

Receptet är i alla fall rökigt med fatlagring på 30 liters bourbonfat, lagrat på Fjäderholmarna. Fatet fylldes 2013-06-17 och buteljerades 2019-11-04 och har därmed nått en bit över 6 år. Med sina 49,5% alkoholhalt så är det en riktigt trevlig buteljering.

Mackmyra har det sagts mycket om på senare tid, inte minst sedan man ansökte om konkurs den 19:e augusti. I skrivande stund har nygammal ägare trätt in och tagit över bolaget, med målet att se till att alla som äger ett fat ska få möjlighet att buteljera det, enligt tidigare avtal.

Mackmyra grundades 1999 och historien har ni säkert hört – ett gäng grabbar på skidsemester i Sälen undrade varför det inte finns någon svensk whisky och resten är historia. Till en början tillverkades whiskyn vid Mackmyra Bruk som också gav den dess namn. Nu finns destilleri och huvudkontor i Mackmyra Whiskyby utanför Gävle och förutom whisky tillverkas också gin. Faten lagras på olika platser, Bodås Gruvlager, Fjäderholmarnas Skärgårdslager, Häckeberga Slottslager och Smögen Västkustlager.

Många av er har säkert provat en hel del Mackmyra genom åren, det har släppts mängder av olika buteljeringar av varierande kvalitet. Flertalet serier har sett dagens ljus och den första var förstås Preludium-serien. Jag köpte ett par Preludium:01 när de kom och de står fortfarande oöppnade här hemma. Jag vet att whiskyn inte smakar speciellt bra, den är alldeles för ung, omogen och spritig, men värdet har ökat och kommer säkert göra det ännu mer. Sveriges första single malt är det ju ändå.

Men nu har vi en helt annan buteljering framför oss. Det är alltid kul att testa buteljeringar från privatfat, oavsett om det är Mackmyra, High Coast, Smögen eller något annat destilleri. Men nu är det Mackmyra som är i fokus och väl förtjänt, för många trevliga buteljeringar har sett dagens ljus härifrån.

DOFT (22/25)
Först kommer röken, rätt intensiv och därefter kan man nästa känna brasan. Mer vedeld än torvrök i denna och den passar säkert utmärkt runt en lägereld. Vaniljsötma, fudge, ljus choklad och sedan lite citrus gör doften riktigt angenäm.

SMAK (23/25)
Alkoholhalten är grymt bra i denna och med det menar jag att den inte tar över eller förstör på något sätt. Lite vatten kan man tillsätta om man vill men jag tycker det förstör en del. Rökigheten curlar tungan och lite peppriga och örtiga toner framträder. Vanilj finns där, liksom söta bär, citrus, lime, kanske rentav lite åt gin-hållet.

EFTERSMAK (23/25)
Här är styrkan med denna buteljering, en lång, härlig eftersmak där röken inte tar överhand. Vanilj finns där fortfarande och sötman och röken samsas väldigt väl under lång tid.

OMDÖME (23/25)
Kan vara en av mina favoriter i årets kalender. Detta är riktigt bra och så kul att få prova ett privatfat som är så lyckat. Hade Mackmyra sålt sådana här buteljeringar så kanske de inte hade gått i konkurs. Väl balanserat med många härliga smakintryck som definitivt gör den minnesvärd.

TOTALBETYG: 91/100p

Jag brukar nästan alltid ta fram en bit hårdost till rökig whisky, en vällagrad bit parmesan eller västerbotten. Men det är ju lite tråkigt kanske så varför inte testa ostbågar med Västerbottenost. Inte en näve då, om du kan låta bli förstås, för de är vansinnigt goda. Finns inte överallt men du kan se hur den ser ut här:

https://www.olw.se/product/cheez-deluxe-vasterbottensost-24x120g/

Så var det dags för musik och svensk whisky behöver matchas med svensk musik. Och vad passar inte bättre än lokalproducerad punk – min dotters band Bläze gör en övertygande punklåt vid namn Utrymningsplan. Inspelad på Sensus Studio i Katrineholm 2024.

Lämna ditt betyg på smakupplevelsen här:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScOz0D_6cBXx5KSGDc0Xm1UFB81BbmWFDKug-341CJPEoWefA/viewform?embedded=true

Dags för premiär av kalendern och som sig bör startar vi med en ny whisky som ni kan köpa på Systembolaget först imorgon. Loch Lomond gör som de brukar och levererar en god spännande single malt, denna gång det rökiga receptet som fått en slutlagring på Rioja-fat.

Loch Lomond har ni tidigare stiftat bekantskap med, de brukar ha en given plats i min kalender. Ni medlemmar i Smoking Barrels har nog provat de flesta vanligare buteljeringarna i klubbens olika provningar. Stellan Kramer heter leverantören bakom de kanske mest prisvärda whiskysorterna på marknaden. Det är nämligen svårt att hitta en Loch Lomond som inte passar de flestas plånböcker. Kanske därför kapten Haddock i Tintin håller Loch Lomond som sin favoritwhisky.

Men budgetwhisky kan vi inte kalla det, det är den för bra för. Här har vi riktigt bra whisky till en riktigt bra peng, dessutom med mängder av olika buteljeringar som hela tiden dyker upp i nya varianter och tappningar. Intressant för oss whiskynördar helt enkelt.

Eftersom de flesta av er är rätt så bekanta med Loch Lomond Distillery så kommer jag inte att skriva så mycket om de utan jag hänvisar istället till deras fantastiska hemsida. Den hittar ni på följande länk:

https://www.lochlomondwhiskies.com

Här hittar ni även produktbladet till denna premiärwhisky:

Vi koncentrerar oss istället på att provsmaka whiskyn tillsammans. Ni som varit med ett tag har kanske provat Loch Lomond Heavily Peated och en del av er även 151st Open Edition, golfwhiskyn, som var lagrad på Rioja-fat. I denna nya tappning möts dessa två smakprofiler och blir till en rökig whisky lagrad på Rioja-fat. Inte alltid som vinfatet övertygar, så vi får helt enkelt se vad ni tycker?

DOFT (21/25)
En första sniff ger mig däckverkstaden där jag nyss var och bytte till vinterdäck. Efter lite gummi och olja kommer sedan torvröken smygande men bakom den finns fruktiga toner från äpplen och päron, lite skogsbär och lite vaniljsötma. Vinfatets syra bryter igenom något och ger en behaglig balans.

SMAK (22/25)
Fruktig smak med citrus främst och sedan kommer en nötig ton, som trillingnöten i Aladdinasken ungefär. Röken lägger sig i gommen och en nätt spritig ton bedövar tungan något innan tjäran från fatet gör sig påmind igen. Här kommer även mogen frukt fram, tänk plommon och persika. Något blommig i smaken är den också, eller ”floral” som man gärna säger ibland.

EFTERSMAK (20/25)
Dröjer kvar rätt så länge och röken försvinner snabbare än väntat. Kvar finns en söt fruktighet med toner av fudge, knäck, kola, ja julgodis. Och nej, har inte börjat med julgodiset än. Men choklad, frukt och nötter ger helt klart sådana vibbar.

OMDÖME (22/25)
Jag har svårt att ogilla whisky från Loch Lomond och den här kombinerar en fin rökighet (inte lika häftig som i Heavily Peated) med vinfatets alla subtila aromer. Bra balanserat utan att något egentligen tar över och ytterligare en riktigt bra whisky.

TOTALBETYG: 85/100p

Nu har jag ju redan varit inne på det – trillingnöten i Aladdin-asken som faktiskt försvann ur densamma för 10 år sedan. Så vad hittar vi då istället en dag som denna – jo, om ni inte är nötallergiker så varför inte göra egna trillingnötter. Orkar ni inte så funkar ju även Schweizernöt eller en mörk choklad om ni nu vill undvika nötter. Här är i alla fall ett recept:

https://www.godare.se/recept/a/5G5E7X/trillingnotter–sa-gor-du-dem-sjalv

Vi går ut starkt med Glasgow-bandet Beggars Opera och deras version av Donna Summers MacArthur Park. En discodänga som i deras tappning blev en progressiv rockplåga på över 8 minuter. Bandet grundades 1969 och hade sin storhetstid under 70-talet där flera rosade album såg dagens ljus på klassiska Vertigo.

För att spela en preview på låten tryck på Play-knappen i nedre högra hörnet. Har du Spotify och vill lyssna på hela låten trycker du på albumomslaget så öppnar sig Spotify i nytt fönster.

Här kan du ge ditt betyg på denna smakupplevelse, anonymt om du vill:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSd3eVWD2dB5CKsoj4F5vXLXT6ItWLkq5cEoqgtxO4XxAxkQ6g/viewform?embedded=true

Vill du hellre kommentera eller ställa frågor så kan du också göra det i fältet nedan. Du registrerar dig med mailadress och skriver sedan din kommentar. Första gången du skriver behöver jag godkänna det du skriver men sedan är det bara att skriva på. Allt du skriver i kommentarsfältet är publikt och kan därmed läsas av alla.