Det är säkert många som hört The Louvin Brothers förut men jag är inte en av de. I oktober 1956 släpptes i alla fall detta album, Tragic Songs of Life. Detta ska då vara countryns originalband, typ det band som påverkat countrymusiken in i framtiden.
Jag vet inte men det är inte dåligt, det är country och den finns i många skepnader. Som nummer 3 bland de album man förväntas lyssna på så kanske den platsar, kan vara så att förståelsen för kommande album på listan ökar? För mig låter detta som en stor inspiration till den fantastiska filmen O, Brother, Where Art Thou? från år 2000. Platsar definitivt på filmens top 1000-lista och att se George Clooney i en sådan roll sätter lite perspektiv på hans skådespelarinsatser.
Men nog om film nu, det är ju musik vi lyssnar på. Bröderna sätter varenda ton och gör ett utmärkt album med klassisk urtidscountry och det är väldigt bra. Dock är jag tyvärr inte så intresserad av den äldre countrymusiken och därmed blir betyget för mig lite lågt. Det märks också att Spotify tillhör en yngre generation än de som finner detta intressant. Antalet lyssnare på detta album är pinsamt lågt jämfört med mycket annat idag. Att de avslutar med 4 låtar med ”religious overtones” kanske inte hjälper till heller. Men vi får inte glömma att det var andra tider 1956 och att albumet fått mig att värdera musik på ett helt annat sätt. En viktig pärla att lyssna in sig på helt enkelt.
Självbetitlade debuten från vår allas Elvis Presley. Det här kan man ju inte tycka dåligt om, speciellt inte om man som gammal rockfarbror älskar gitarrbaserad svängig musik. Detta är grunden till väldigt mycket av den rock vi hör idag. Här finns bluestoner, rockabilly och rock’n’roll i en härlig symbios.
Med låtar som Blue Suede Shoes (som sjöngs in först av Carl Perkins 1956), Tutti Frutti (som egentligen debuterade med Little Richard året innan) och Blue Moon (som skrevs redan 1933 till filmen Hollywood Party), så är det nog få som inte rycks med i refrängerna. Att det inte är Elvis originallåtar verkar inte ha spelat så stor roll. Hans versioner finns bland de mesta spelade i musikhistorien.
Om vi ska fortsätta analysen av övriga låtar på skivan så är det inte mycket som Elvis skrivit själv här, men populärt för tiden var att spela in andras låtar och att göra egna versioner. Hans debutskiva består därmed av låtar som skrivits av andra och många gånger också spelats in och framförts av andra tidigare.
Min favorit från skivan är sista låten Money Honey, skriven av Jesse Stone. Han var en rhythm’n’blues-artist som skrev och sjöng en mängd låtar. Kanske mest känd för låten Shake, Rattle and Roll som skrevs under pseudonymen Calhoun.
Elvis inspirerade många andra med sin musik, inte minst på filmduken i de mängder av musikfilmer som spelades in genom åren. Idag är det nog svårt att hitta någon som inte hört talas om Elvis Presley. Det är ju inte för inte som man blir kallad för The King.
Eller som John Lennon så klokt uttryckte det – ”Before Elvis, there was nothing”.
Nu är det så att min dotter och hennes coola kompisgäng har släppt sin första singel, en punkig skittrevlig låt som heter Utrymningsplan. För er som är från Katrineholm så kommer ni känna igen lite från texten.
Ni hittar låten på Spotify, Youtube, Instagram, Tiktok, Tidal och typ 100 andra streamingsajter. Lyssna in på Spotify på länken nedan:
Första skivan på listan är alltså Frank Sinatra. Detta är inget jag tidigare har lyssnat på men nu har jag ändå tagit mig tiden och lyssnat igenom.
Jag är ledsen om jag sårar några fans nu, om det fortfarande finns fans. Men detta är för mig lite väl gammalt.
Jag erkänner att jag tycker de lite jazzigare låtarna är rätt sköna men instrumenten kommer inte riktigt fram där. Åtminstone inte så som den jazz jag lyssnar på idag. ”Mood Indigo” skulle kunna varit en mer modern jazzlåt om mixningen utförts på annat sätt. Men för mig blir det tyvärr bakgrundsmusik när man klär granen. Julmusik som tagen från en amerikansk dramakomedi där familjen ses och klär granen tillsammans.
Gemytligt, mysigt, trevligt är det och låtarna avlöser varandra. I ”Can’t We Be Friends?” så är det på topp, mysfaktorn alltså. Även om låten handlar om obesvarad kärlek.
”Dancing On The Ceiling” är också en låt som fastnar även fast jag inte vill det. Om jag tolkar det rätt så handlar det om att Frank visualiserar sin döda tjej från sängen, hur hon dansar där ovanför honom, eller är det kanske en metafor för längtan, något som han vill uppnå?
Som ni märker så tar jag mig tid att analysera texter och lyssna till musiken, även om det inte faller mig i smaken. Det här är lite jobbigt eftersom jag är allätare och lyssnar till nästintill vad som helst. Frank Sinatra är ingen favorit och kommer inte att bli det efter en lyssning på detta album, Men ja, det gjorde en del intryck så klart och som ett klassiskt album så får den vara kvar på listan som inte jag har bestämt.
På min lista hamnar skivan inte i alla fall. Vill ni trots det lyssna på den så hittar ni den här:
Det finns en bok av Robert Dimery som gavs ut 2005. Den innehåller 1001 album som du måste lyssna till innan du dör. Så varför vänta, vi börjar nu. Jag tänkte beta av dessa album en i taget från nr 1 till 1001 och skriva några rader om varje. Som ni vet så ligger musiken mig varmt om hjärtat och även jag om gillar det mesta (nästan) så utmanar jag mina egna musiksmaklökar här. Detta kommer bli intressant och jag ber om ursäkt i förväg om jag totaldissar något album som råkar vara din favorit!
Häng med på resan, inom kort kommer jag avhandla skiva nummer 1, nämligen In The Wee Small Hours med Frank Sinatra.
Undrar ni kanske? Ja, mycket händer men inte här. Ha tålamod dock, för ni vet alltid vad som väntar i december. Och på tal om det – det finns fortfarande några få kalendrar kvar. Är ni intresserade så släng iväg ett mail till johan.smaker@gmail.com så fixar jag det.
Jag passar också på att göra reklam för en vårfest av rang – Smoking Barrels i Katrineholm träffas och det blir provning med whisky på temat rök och sherry. Jag håller i själva provningen men resten av kvällen görs av er deltagare. Efter provning och buffé blir det livemusik med Windsor Café. Kom dit och var med vet jag! Är ni intresserade maila till info@smokingbarrels.se för mer information.
Till julafton har jag sparat ett privatfat från Eskilstuna Whiskykultur och nu snackar vi sherrylagrat. Färgen på whiskyn talar sitt tydliga språk, här har definitivt fatet spelat in. En riktigt mörk och härlig russinwhisky. Det handlar om en 9-årig Glenlossie lagrad på PX Sherryfat.
Glenlossie Distillery sitter i princip ihop med Mannochmore Distillery och det mesta av spriten går till Diageos olika blended. Det är två separata destillerier men de ligger nära varandra och delar på lagerhusen. Glenlossie har få officiella buteljeringar – det finns någon Manager’s Dram samt en Flora & Fauna, men i övrigt finns inget. Däremot finns många oberoende buteljeringar, bland annat denna.
Med 3 mäskpannor och 2 spritpannor produceras lite drygt 1 miljon liter sprit per år. Den lagras i en blandning av bourbon- och sherryfat och tillsammans med Mannochmore finns runt 200 tusen fat lagrade här. John Duff, tidigare destillerichef på Glendronach, grundade destilleriet 1876. Efter något ägarbyte så tog DCL över 1919. Mannochmore byggdes 1971 och sedan dess har destilleriet kokat sprit tillsammans.
Det finns inget besökscenter på destilleriet men med så många andra destillerier i närheten så finns det mycket annat att besöka och se. Destilleriet ligger en knapp mil söder om Elgin och både Longmorn och BenRiach finns ett stenkast därifrån.
Whisky: Glenlossie 9yo PX Octave 44A Cask Viking (EWK#19), 70 cl, 51,7%, ca 800 kr, fylld på fatet 2013-10-21, buteljerad 2022-10-27, 65 flaskor totalt
Doft: Russin kommer först, det här är så mycket sherry. Sen kommer en rostad ton, som av rostat bröd, en sniff av svarta vinbär och sen en liten pepprig ton, lite åt ingefära. (24/25) Smak: Nu kommer russinen ännu mer tillsammans med annan torkad frukt, ananas, hallon, björnbär. En fruktskål som sedan bjuder på vanilj, karamell och en liten touch av lakrits. (24/25) Eftersmak: Mörk choklad sätter in och sedan mer kryddor, kanel och anis. Men fortfarande är sötman överväldigande med russin, russin och åter russin. (24/25) Helhet: Möjligen ska betyget ner lite på grund av att sötma och den torkade frukten, russinen, tar över. Men det gör inget tycker jag, detta är så gott och så starkt, nästan som en rejält stark fruktsprit från balkan. I eftersmaken följer mängder av olika aromer och det gör den så komplex den bara kan bli. (24/25) BETYG: 96p
Tilltugg: Egentligen är den här whiskyn god som den är men för att testa något udda, så fräs på lite räkor i vitlök och smör. Ni har säkert några räkor över efter ägghalvorna på julbordet, testa de om ni vågar och kolla vad som händer.
Cigarettes After Sex är det udda namnet på detta band. De kommer ifrån Texas och spelar något som kallas för drömpop. Låten vi lyssnar till heter Apocalypse.
Med denna buteljering avrundar jag årets julkalender och jag hoppas att ni uppskattat de buteljeringar jag hittat åt er? Som vanligt får ni gärna lämna kommentarer på bloggen eller maila mig era åsikter. Ha en fortsatt trevlig julhelg.
Ingen kalender är komplett utan en Loch Lomond och i år blir det en Steam & Fire som vi får stifta bekantskap med. Whiskyn är en hyllning till Loch Lomonds egna tunnbindare och det enastående arbete de lägger ner. Whiskyn är en blandning av sprit från vanliga kopparpannor men också från de speciella Lomondpannorna, något som vi pratat om i tidigare inlägg i denna kalender.
Mognaden sker på amerikanska ekfat med en finish i 10 månader på kraftigt kolade fat. Det är Master Blender Michael Henry som ligger bakom buteljeringen där målet som vanligt är att skapa en maltwhisky utöver det vanliga. Här finns den specifika karaktären som Loch Lomond är känd för men också en annan dimension där de kolade faten framhäver karamelliserad sötma, fruktighet, honung och lätt rök.
Vad minns ni av Loch Lomond då? Destilleriet är relativt ungt och grundades 1964 av ägarna till Littlemill Distillery utanför Glasgow. Idag heter företaget bakom destilleriet Loch Lomond Group och svensk distributör är Stellan Kramer.
Istället för en massa faktaspäckad text får ni här en längre dokumentär där David Lind tar oss runt på destilleriet. Videon är åldersbegränsad och kanske inte visas i din webbläsare. Tryck på Visa på YouTube för att se innehållet i så fall:
Här kommer också mer information om buteljeringen:
Doft: Här kommer först vaniljen och sedan överraskande mycket karamell och fruktsötma. Toffifee ligger nära till hands, nötig touch med kola och choklad. Liten pepprighet, åt ingefära och kanel. (22/25) Smak: Mer exotiska frukter framträder i smaken, citrus så klart men även ananas, persika och aprikos. Söt och lite likörig i smaken, som godis i gommen. (24/25) Eftersmak: Påminner starkt om hemmagjord kolasås, smält socker som nästintill bränner vid i kastrullen. Fruktigheten finns inte lika mycket av i eftersmaken utan här går det mer åt choklad, mörk sådan, liten beska och en liten hint av rök på tungan. (23/25) Helhet: Komplexiteten är det inget fel på, den här tycker jag bjuder på nya smaker varenda gång jag provar. Den är rätt bra balanserad men en del kan nog tycka att den är lite för söt. Det är en dessertwhisky av rang och funkar utmärkt till kaffet. En riktigt bra whisky som kanske är något överpris på? (22/25) BETYG: 91p
Tilltugg: Nu förstärker vi citrusen och även sältan då de söta och fruktiga aromerna i whiskyn tenderar ta över lite. Så idag kör vi varma chips med citrondipp, receptet kommer här: https://www.ica.se/recept/varma-chips-med-citrondipp-721145/
Aaron Espe är ytterligare en artist från Nashville, Tennesse. Här bor han med sin fru och 4 söner och gör lite musik emellanåt, rätt skön och bra sådan också. Efter 8 album får vi anta att han lyckas nå ut till andra med sin musik också. Vi lyssnar till Making All Things New.
Flora & Fauna känner ni till numera och även denna butelj ingår i den serien. Så det behöver vi inte orda så mycket mer om. Linkwood Distillery däremot, är mer intressant. Destilleriet ligger i Elgin, mitt i Speyside och i närheten av mängder av andra välkända destillerier.
Det grundades 1821 och under 1800-talet gick destilleriet i arv inom familjen, byggdes om och ut några gånger samt ersattes helt och hållet med ett nybyggt destilleri på samma plats. När Linkwood-Glenlivet trädde in i 1900-talet hade man byggt upp en kapacitet på nära en halv miljon liter sprit per år.
1932 såldes företaget till Scottish Malt Distillers som i sin tur köptes upp av United Distillers. Som så många andra stängde man under andra världskriget och öppnade igen 1945. Destilleriet levde vidare och 1962 tyckte ägarna att det var dags att renovera hela stället. Man bytte ut ångmaskinen och vattenhjulen och elektrifierade allt istället. Även pannorna byttes ut till nya exakt likadana kopior. 1971 byggdes ett andra destilleri bredvid, som fick namnet Linkwood B. Med det i drift nådde man en kapacitet på hela 2,5 miljoner liter per år.
Under 80-talet gick det som bekant knackigt för de allra flesta och även Linkwood stängde mellan 1985 och 1990. Då startade produktionen igång delvis, för att kunna försörja företagets olika blended, bland annat Bells och Johnnie Walker. Det dröjde till 2008 innan man i Diageos regi gick upp i full kapacitet igen. Idag har man sex pannor och producerar 5,6 miljoner liter sprit per år.
Något besökscenter har man inte men det finns som sagt mängder av destillerier i närheten. Benriach är ett förslag, bara ett stenkast härifrån. I Elgin finns gott om boenden att välja mellan och staden är en utmärkt utgångspunkt till Speyside och Highlands. Ett tips är också att äta på den indiska restaurangen Spice Tandoori som huserar i en gammal kyrka, mycket udda lokal men bra restaurang!
Doft: Vanilj slår emot först och sedan kommer lite fruktiga toner, grönt äpple och citrus. Det är snälla aromer och inget som sticker ut nämnvärt. (20/25) Smak: Mer vanilj, tydlig fatarom, liten fruktighet och då mer syrlig sådan som grönt äpple. Lite choklad kommer fram, honungssötma och en viss nötighet. (22/25) Eftersmak: Mediumlångt avslut där vanilj och nötighet lever kvar längst. Kanske lite rostad ton, åt tobak och läder mot slutet men överlag inte så mycket som tillkommer. (21/25) Helhet: En snäll whisky, perfekt för nybörjaren. Här finns inget som sticker ut nämnvärt och smaken är mild och fin. På så sätt är balansen perfekt men komplexiteten har en del att önska. (19/25) BETYG: 82p
Tilltugg: En sådan här mild whisky fungerar utmärkt med något som sticker ut. Tror till och med att chilinötter skulle fungera här. Men, jag har istället valt saltgurka och då gurka som enbart badar i saltlag och inget annat.
Fiona Apple har turnerat med Sarah McLachlan och Coldplay men kanske inte nått rampljuset riktigt. Hon gör sin egen musik på sitt eget sätt och därmed kommer hon aldrig att klassas in som mainstream. Låten Extraordinary Machine är ett tydligt exempel på detta.
Nu är vi tillbaka på ön där mitt whiskyintresse föddes på riktigt. På Islay huserar idag många destillerier men Ardbeg är ett av de namn som gjort ön känd. Med sin specifika rökiga karaktär har Ardbeg en stor beundrarskara världen över. Det officiella startåret anses vara 1815 men redan 20 år tidigare nämns Ardbeg i historieböckerna.
När jag var där på våren 2006 hade destillerichefen Stuart Thomson inte tid med oss utan istället fick vår guide Anders Jonasson, en av grundarna till Box Destilleri, låna nyckeln. Vi fick en rundtur själva med honom istället och den avslutades så klart i lagerhuset där vi fick prova direkt från ett antal fat. Mycket minnesvärt!
1977 sålde släkten McDougall destilleriet till Hiram Walker. Som så många andra destillerier under slutet av 70-talet hade man ekonomiska problem. Det var nära att Ardbeg till och med anslöt till de många destillerier som gick i graven 1983. Ardbeg höll sig dock flytande med hjälp av några få anställda ända fram till 1996 då man stängde helt. Det dröjde dock bara ett år innan destilleriet 1997 slog upp portarna igen, då under ägarskap av Glenmorangie Company.
Här kan ni följa med Whisky Geek för en ingående rundtur på destilleriet:
Dagens whisky heter Ardbeg Wee Beastie och detta är en 5 år gammal rökbomb på 47,4%. Med lagring på både ex-bourbon fat och Oloroso Sherryfat bjuds på ett brett spektrum av smaker. Ardbeg själva kallar den för den råaste, rökigaste buteljeringen någonsin. Så vad tycker ni?
Doft: Det är inte mycket whisky som doftar som ett garage, men här finns en rätt rejäl ton av motorolja, gummi och rök. Dock är detta i mitt tycke bara positivt. Den unga lite spritiga karaktären tas udden av och blandas med kraftiga röktoner, citrus och vanilj och det gör mig otroligt nyfiken på att smaka. (23/25) Smak: Här kommer det in lite choklad i smaken först, varm choklad en kall vinterdag. Rök som kommer ifrån elden bredvid, aska från kanten av brasan. Påminner mig om kaffegök i vinterkylan i lumpen. Men fruktigheten finns där bakom också med både päron och äpplen och mer exotisk touch, kanske ananas eller aprikos. Mycket bra! (24/25) Eftersmak: För att vara 5 år så är eftersmaken otroligt lång och full av rök. Gillar man rökig whisky så gillar man troligen detta. Tjäran är också otroligt tydlig i just eftersmaken. De fruktiga tonerna dör först och röken ligger kvar länge. (23/25) Helhet: Är kanske lite färgad då Ardbeg är en favorit och jag provade den inte blint. Men tror ändå jag hade satt ett riktigt högt betyg. Jag tycker den påminner om de gamla Ardbeg Very Young, Still Very Young och Almost There, på väg mot 10-åringen. Även om rökigheten tar över en del så finns andra komplexa toner där i bakgrunden och balansen är riktigt bra. (22/25) BETYG: 92p
Tilltugg: Liten lakritston kan man kanske ana i whiskyn men den förstärker vi gärna. Plopp Saltlakrits tillför sötma från karamell, extra sälta och lakritstoner i massor. Ett perfekt komplement till en rökbomb som denna.
Auld Lang Syne känner ni säkert igen, med text av Robert Burns. Den sjungs vanligen vid tolvslaget på nyårsafton i många engelskspråkiga länder. Den gamla skotska melodin har tolkats av många, bland annat Gasolin och Thomas Stenström.
Här har vi dock en version med 2 gånger Hanna, nämligen Hanna Turi från Falun som började skriva musik redan som 9-åring och idag har en lysande solokarriär samt Hanna Enlöf från duon Good Harvest. Båda bjuder på mycket bra sång!
