Var i Prag i somras och hittade lite roligt där. Den här är en lite enklare sprit, en rye whisky och titeln betyder direktöversatt Gamla Jägarens Ryewhisky. Den finns internationellt och går då under namnet Old Hunters Rye, en whisky ni möjligen kan hitta i en välsorterad taxfree.
Destilleriet bakom heter Green Tree Distillery och ligger nära gränsen mot Tyskland och staden Dresden. Destilleriet är faktiskt Europas äldsta destilleri, med anor sedan 1518. Här görs rye whisky, vodka, rom och likörer och varumärket är väldigt populärt i Tjeckien.
Ryewhisky ska enligt regelboken vara tillverkad av minst 51% råg och resten kan alltså vara annat sädesslag. Exakt balans i denna går inte att finna utan det vill man kanske hålla hemligt.
Vi får väl ta och prova denna rätt anonyma sprit från Tjeckien. Det vi vet är att den lagrats i 4 år på bourbonfat i ett underjordiskt lager, 5 meter under marken.
DOFT (18/25) Söt och rund i smaken med en del ekfatskaraktär. Det blir lite cederträ (blyertspenna) och kanske lite läder också. En kraftigare doft än i vanlig kornmaltsbaserad sprit, men också rätt spritig i sin framtoning.
SMAK (18/25) Rätt mogen smak för att bara vara 4 år, kraftig med en del träfat i paletten. Vaniljen är tydlig och lite fruktsötma dyker upp, äpple, aprikos och det går sedan mot en ganska kraftig pepprighet.
EFTERSMAK (18/25) Inte speciellt lång, men ekfatet och vaniljen dröjer kvar ett tag. Lite citrustoner dyker upp och även en del sötare frukter.
OMDÖME (19/25) Ärligt talat har jag inte provat jättemånga rye whiskies, men denna känns inte som en av de bästa i alla fall. Det är en kraftig och något spritig framtoning av det hela och den påminner en del om kanadensisk whisky och då pratar vi inte om Lord Calvert utan snarare Seagram’s. Faktiskt en av de första whiskysorterna som provades i whiskyklubben Smoking Barrels.
TOTALBETYG: 73/100p
Till denna spritiga upplevelse har jag valt ett enkelt tillbehör. Vanliga lövtunna potatischips. Det funkar bra till väldigt mycket men i det här fallet så är det lite sälta som saknas och det tillför vi med hjälp av chipsen.
Men hur ska vi sedan matcha tjeckisk rågwhisky och potatischips med musik tänker ni? Vi skakar om det rejält och slänger in Silverstein – här blir det hardcore metal med melodiös refräng. Kanske inte passar alla men jag tror att några blir glada i alla fall – Skin & Bones heter låten.
Nu undrar Marie och kanske några till – ska det bara vara rökigt i år. Nja, inte bara men däremot är flera av önskemålen från tidigare år att det ska vara fler rökare med i uppställningen. Men i utvärderingen som kommer när kalendern har avslutats, så får ni säga ert igen, så får vi se hur det blir till nästa år.
Som rubriken och flaskans etikett antyder så handlar det om torvrökt whisky denna gång. Ja, allt som oftast är det just torv som ligger bakom rökhalten i whisky. Att använda torv som bränsle när kornet ska torkas är ett klassiskt sätt att tillverka malt på. Kanske dock mest utnyttjat på de ställen där torv bröts och användes som bränsle, till exempel på Islay.
Mr Peat Single Malt har ingen ålder specificerad, vi kan väl gissa oss till att den är någonstans 5-6 år. Fox Fitzgerald heter den oberoende buteljeraren bakom denna rökare och ni har faktiskt redan provat en whisky från nämnda buteljerare, nämligen serien Rest & Be Thankful som ni provade en whisky från i lucka 8.
Här har vi en naturligt färgad, ej kylfiltrerad och väldigt torvrökig whisky. Kommer den från Islay, troligen? Kommer den från Ardbeg, Laphroaig, Bowmore eller någon av de andra? Vem vet, men tonerna finns där. Om jag skulle killgissa så är det en Laphroaig i glaset.
När jag var på Islay så åkte vi ut till en av torvmossarna och kollade på tekniken bakom att bryta just torv. Enformigt skitjobb om man gör det som vi gjorde, manuellt. Det finns dock modernare sätt att bryta torven så klart. Här kommer en film från den torvmossen, där Laphroaig visar hur det går till:
Nu har vi tittat på film och doftat på torvrök men nu är det väl ändå dags att prova det som finns i glaset.
DOFT (22/25) Inte direkt så rökig som man kan tänka sig, men rökig är den så klart. Det finns en medicinal ton i doften som påminner starkt om just Laphroaig. De växter som bryts ner i torvmossen under tusentals år har avgett en kraftfull doft av örter, svamp, mediciner, jod, jord och mer därtill. Allt sammantaget finns här – en fin rökig doft men även lite citrus och fruktsötma slåss om näsan.
SMAK (23/25) Jag tycker den här både doftar och smaker som om man var tillbaka på Islay. Kommer att skämmas om jag någonsin får reda på att detta inte är en Islay-whisky? I smaken hittar vi förutom en rökig, lätt ton av aska, även en rätt hög sötma, lite tropisk frukt swishar förbi och kom på att jag måste ha en skvätt av denna i nästa grillmarinad.
EFTERSMAK (23/25) En ung whisky brukar inte ge så mycket eftersmak men det tycker jag att denna gör. En kraftig smak som dröjer sig kvar, röken lägger sig i gommen. Sötman finns där, vanilj och frukt och sedan marinaden som kommer att göra köttet så bra nästa gång.
OMDÖME (23/25) Det här en rå och rökig härlig historia och jag är inte alls färgad (är Laphroaig-fantast sedan ”barnsben”) Den är ung men det är just råheten som jag gillar, den framträder med kraft och rökigheten tar inte över, utan låter örtiga, gräsiga och fruktiga toner leka i bakgrunden. Bra balanserad!
TOTALBETYG: 91/100p
Eftersom whiskyn får mig att tänka på grillat välmarinerat kött men även ger utrymme för det fruktiga och örtiga, så tänker jag ett en god parmaskinka kan sitta fint. Köp gärna parmaskinka direkt från din charkdisk om du har möjlighet, den brukar smaka bättre än den vakuumförpackade varianten.
Nu lättar vi upp den rökfyllda stämningen med lite glad och trevlig musik. Är det lite Beatles-vibbar jag får när jag hör denna? Kan vara, eller så är irländska Hal något helt eget. Med bara drygt 2000 lyssningar per månad på Spotify så är de inte så stora, men låten platsar ändå i min kalender. Här lyssnar vi till Keep Love as Your Golden Rule.
”från sig vilt slående japaner… japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon…”
Rubriken och citatet är från Sven Jerrings referat från OS i Berlin 1936, där Japan slog Sverige i fotboll med 3-2 och Sverige därmed åkte ut från OS. Frustrationen var tydlig hos Sven men Japan förlorade sedan med hela 8-0 mot Italien i nästa match.
Det var i ungefär samma veva som den japanska whiskytillverkningen startade. Med ungefär samma klimat som i Skottland och Sverige så har Japan precis samma förutsättningar för att kunna göra bra whisky. Däremot är ju produktion och tillverkning något som effektiveras i Japan och många destillerier ser idag ut som kemiska fabriker.
Shinzato Shuzo är kanske inget undantag men de har funnits väldigt länge, sedan 1846, vilket gör det till det äldsta destilleriet i Okinawa. Många namn nu men whiskyn heter Kanekou Okinawa och tillverkas av nämnda destilleri. Förutom whisky gör man andra typer av japanska destillat och drycker. Deras hemsida visar lite mer om vad de tillverkar:
Men vi kanske ska prova whiskyn istället för att prata om den?
DOFT (20/25) Som vanligt med japansk whisky så brukar det industriella skina igenom, det är lite spritigt och endimensionellt. Den här känner jag en lätt svampig smak, som umami ungefär eller sältan som finns i soya. Det där lite lätt jästa som är svårt att sätta fingret på. I övrigt så är det lite pepprigt, det finns frukt och citrus framförallt och kanske även lite chokladtoner efter en stund.
SMAK (21/25) Rätt trevlig sötma i denna med honung, tropiska frukter, mer citrus och även kokos. Det finns toner av toffee, choklad och kanske lite kaffe rent av. Lite liköraktig är den och blir sötare efter ett tag. Smaken är bättre än doften tycker jag, en helt okej japansk blended.
EFTERSMAK (18/25) Här kommer åldern till sin rätt (eller som nackdel) – eftersmaken är rätt kort. Finns en del att önska där. Det är en citruston som tar över, lite toffee och kokos mot slutet.
OMDÖME (18/25) En japansk blended med en rätt hög prislapp, skulle kunna jämföras med en skotsk blended som är 200 kr billigare. Men, så är den ju faktisk japansk och med det tillkommer så klart en importkostnad. Men sådant ska man förstås inte skylla på, det finns en hel del japanskt som är bättre än detta och till samma pris.
TOTALBETYG: 77/100p
Japansk whisky kräva japansk mat! Ja, eller något som matchar den umami vi känner i destillatet. I det här fallet har jag tagit ut svängarna med ett nytt sushirecept, åtminstone nytt för mig. Nigiri med lax och manchego, alltså riven ost ovanpå. Fantastiskt gott – här har ni receptet:
Nu kommer det japansk musik tänker ni men det gör det inte. Istället blir det något helt annat. Amy Shark och Tom DeLonge sjunger My Only Friend. Amy är en australiensk singer-songwriter som vunnit massor med priser för sin musik. Tom känner kanske en del igen rösten på då han under alla år varit frontfigur i amerikanska punkbandet Blink-182. Sköna röster som möts tillsammans med sushi och whisky. Kan ju inte bli bättre! 🙂
Här har vi honom – Rod Stewart, eller rättare sagt hans egen whisky. Wolfie’s Blended Whisky görs av Loch Lomond Distillery och är då speciellt utvald och framtagen av och tillsammans med artisten. Mer rock’n’roll än så kan det väl inte bli tycker ni, men i min kalender kan det nog blir mer än så framöver! 😉
Rod Stewart slog igenom på 70-talet och drygt 50 år senare är han en av världens mest framgångsrika artister och har sålt mer än 120 miljoner skivor. Frågan är, kan han fixa till en bra whisky också?
Här är en hälsning från Rod till er som provar hans whisky, dock inspelad för typ ett år sedan:
Loch Lomond Distillery ligger som sagt bakom denna blended och marknadsföringen är enormt påkostad och väldigt smart. På denna hemsida kan ni hitta allt om Wolfie’s och även köpa merchandise, för vem vill inte ha det?
Vi provar denna whisky så får vi se om den håller vad den lovar:
DOFT (18/25) Spritig till en början, sedan kommer toffee, vanilj och honung. Lite kryddig är den, åt kanel/ingefära-hållet och lite citrus mot slutet.
SMAK (18/25) Beska toner, spritig, sen en syra som inte känns som den borde vara där. Sötman kommer lite senare, med karamell, vanilj, honung och en gnutta rök i slutet.
EFTERSMAK (17/25) Här har vi päron, gröna äpplen och kanel, något som lockar lite mer. Dock är eftersmaken för kort och även den spritig och lite sträv.
OMDÖME (17/25) Den här hade kunnat göras bättre – finns många blended som är betydligt bättre och då talar vi om de stora som Johnnie Walker, Grants och till och med Famous Grouse. Finns mycket att önska här men troligen funkar den utmärkt som ingrediens till drinkar.
TOTALBETYG: 70/100p
För att rädda upp destillatet något så behöver vi förstärka det som jag upplevde som bra i denna whisky. Det är fruktsötman mot slutet med päron och äpple. Vi kör helt enkelt en söt och god äppelpaj med vaniljsås. Här är ett recept bland många:
Musiken måste förstås komma från upphovsmannen till whiskyn, Rod Stewart. Adlad av Elizabeth II 2007 och därefter fick han bära namnet Sir Roderick Stewart. Inte dåligt!
Musikkatalogen är gedigen och tog ett tag att lyssna igenom. Jag har valt en låt som passar bra i sammanhanget – Stone Cold Sober!
Familjen Jelinek anlände 1882 till byn Vizovice i nuvarande Tjeckien, nära gränsen till Slovakien. Här började man jobba på det lokala Eichen Distillery innan man 1891 startade ett eget destilleri. Orten där man verkade hade använt resterna från öltillverkning för att destillera sprit så långt bak i tiden som 1585, så traditionen var starkt rotad i samhället.
1894 hade bönderna i bygden förstått att det fanns pengar att tjäna och började använda all frukt som man odlade till att göra olika fruktsprit av. Företaget Razov bildades och med det började varenda bonde destillera eget. Tre stora destillerier, Razov, Karl Singer samt Jelinek slog ihop sina företag och blev med det störst i Tjeckien på den tiden.
Sönerna till grundaren av Jelinek, Rudolf och Vladimir tog över och drev destillerierna under många år. Dock hade man svårt att komma överens om hur företaget skulle skötas och de splittrades därmed 1926. Rudolf blev kvar och köpte sedan ut Razov och Karl Singer och döpte om destilleriet till Rudolf Jelinek eller som det förkortas idag R. Jelinek.
Då släkten Jelinek var judisk så togs destilleriet ifrån de under andra världskriget och nästan hela familjen utrotades i koncentrationslägren. De enda som överlevde var Rudolfs söner Zdenek och Jiri. Men glädjen blev kortvarig då Zdenek dog 1946 och Jiri själv drev destilleriet vidare.
1948 blev dock företaget nationaliserat, staten tog helt sonika över alltihop och drev familjen i exil. Moravian Distilleries and Vinegar Factories blev det nya namnet men Jelineks sprit fortsatte ändå produceras under originalnamnet. Företaget gick dock sämre och sämre i statlig regi och 1989 så lades företaget i träda. Det dröjde till 1998 innan privata ägare lyckades köpa företaget av tjeckiska staten och vända trenden. Idag går det riktigt bra och fruktsprit som Slivovice, Hruskovice och Jadernicka, men även maltsprit, flödar ut från pannorna.
MEN, vad har då en gyllene tupp med detta att göra undrar ni?
Jo, det är helt enkelt namnet på den whisky som sedan 2006 finns i Jelineks ägo. Varumärket Gold Cock och Tsetice Distillery däremot har funnits sedan 1969 och den första whiskyn kom redan 1973. Men när Jelinek köpte destilleriet så flyttade man alltihop från orten Olomouc till Vizovice och fortsatte sedan destillera enligt de gamla traditionerna.
I Gold Cock används två-radigt korn från Mähren (Moravia), malt från mälterierna i Bruntal som torkas på traditionellt sätt och lagringen sker på fat som tillverkats av europeisk vinterek av lokala tunnbinderier.
Whiskyn vi provar idag är en single malt som lagrats i hela 20 år. Den går inte att hitta i Sverige men finns på ett antal nätbutiker samt i Tjeckien då förstås. När jag köpte whiskyn gjorde jag det i Prag i en liten whiskybutik i ett köpcenter. Han som jobbade där blev jätteglad då han föreslagit att de skulle köpa in den men hans chef inte trodde den skulle sälja. Det visade sig att de sålt jättebra och jag knep de sista flaskorna på hyllan och fick till med en liten rabatt.
Whiskyn är inte kylfiltrerad eller färgad utan helt naturlig från fatet och det har blivit dags att prova den.
DOFT (21/25) Den här whiskyn är till en början rätt spritig och kräver en hel del luft så bra att hälla upp den i god tid innan ni provar. Jag lovar, doften och smaken blir så mycket bättre då. I doften märks direkt att alkoholen inte känns så stickigt i näsan, istället finns en trevlig sötma, en fruktighet och fina chokladtoner. Det är inte ofta man känner det i whisky men i denna känner jag definitivt körsbär.
SMAK (21/25) Upplevelsen fortsätter i smaken, det är sött, nästan åt likörhållet. Honung och apelsinchoklad samsas fint och det fortsätter mot det fruktigare hållet. Här finns även lite körsbär men även plommon. Känns nästan som att man på Jelinek råkade blanda i lite av sin fruktsprit av misstag. Men smaken övergår sedan mot en tydlig fatkaraktär, den nya eken skiner igenom med toner av cederträ och lite läder.
EFTERSMAK (20/25) För att vara så gammal som 20 år så borde kanske eftersmaken vara längre och mer intensiv, men man får anta att de nya faten kanske inte tillfört så mycket som man skulle önska. Däremot är eftersmaken medellång och har fina toner av frukter som plommon och nu kanske även lite åt det tropiska hållet. Citrus kommer också in och avslutet är rätt syrligt.
OMDÖME (22/25) Trodde väl aldrig att tjeckisk whisky skulle kunna övertyga men det tycker jag att den gör. Man har lyckats få till en bra balans mellan sötman och fruktigheten samt det maltiga som ändå finns där i bakgrunden. Den skulle nog bli ännu bättre med en finish på något vinfat, ny ek brukar ofta ge en del lite kemiska undertoner och blyertspennan gör sig påmind. Inte på något sätt dåligt men det stör lite.
TOTALBETYG: 84/100p
Den här whiskyn mår bäst av en bit apelsinchoklad, typ romerska bågar. Det hjälper till att få fram chokladen och frukten i destillatet och tränger då tillbaka det som fatet eventuellt stör oss med. Den bästa varianten tycker jag är denna:
Trots tjeckisk whisky så kör vi återigen irländsk musik. Ja, jag har varit i Dublin nyligen så kanske har färgats något av det. Det här bandet heter The Chapters och har oförtjänt låga lyssningssiffror på Spotify. Så hjälp till och få fart på deras statistik för det de gör är bra. Här är låten Blood Feels Warm.
Nu hoppar vi vidare till ett udda whiskyland – nämligen Israel. Men tro det eller ej, whiskykulturen är rätt stor här; Whisky Israel är ett bra exempel på det – en välbesökt whiskyblogg med tusentals läsare från hela världen.
Självklart finns också ett antal destillerier som gör maltwhisky, inte bara kvällens M&H eller Milk & Honey som det står för. Loggan visar en ko med gulsvart randig bakdel med en gadd och kopplingen är att det Israel i bibeln benämns som ”The Land of Milk & Honey”.
Utöver M&H som grundades 2013 finns även några whiskydestillerier till i Israel – Golani Distillery (2014), N.G.K. Distillery (2021), Shewet Brewing & Distilling (2017) samt Yerushalmi Distillery (2017).
Destilleriet är beläget i ett gammalt bageri i Tel Aviv och här har vi temperaturer som är ganska höga, vilket gör att destillat mognar lite snabbare än vad som är normalt. Det är en utmaning så klart och precis som destillerier i Indien och andra varma länder, så ställer det krav på faten som används för lagring. Här tog man hjälp av dr Jim Swan, som tyvärr avled 2017. Som kemist och biolog samt expert på single malt whisky, kunde han bidra med kunskap kring just fatlagring. Bland annat har man i stor utsträckning använt sig av STR-fat (shaved, toasted and re-charred), tillsammans med ex-bourbon och även några nya ekfat.
Mixen av fat har fallit ut väl och även en ung whisky som 3 år framstår som betydligt äldre när den provsmakas. Mognaden har utförts både snabbare, mer kontrollerat och med högre kvalitet genom otroligt skickligt arbete. Det är därför M&H producerar whisky som hyllas världen över.
En israelisk produkt helt klart men ingredienserna är dock importerade. Malten kommer ifrån England då det inte växer mycket korn på de torra åkrarna i Israel och jästen hämtar de från Belgien. Lagringen sker vid Döda Havet som vanligen har en temperatur på upp mot 50 grader.
Vill ni veta mer om destilleriet så rekommenderar jag att kika på Whisky.com som gjort ett besök och dessutom provar whiskyn. 1 timme lång är den så häll upp något gott under tiden.
Nu provar vi whiskyn istället:
DOFT (20/25) Mycket frukt i denna, tropisk sådan. Ananas, persika och sedan en sötma som drar åt torkad frukt, russin och aprikos. Sötman går åt honung och en lätt parfymerad ton. Ekfatet skiner igenom.
SMAK (22/25) Vanilj och honung exploderar till en början, sedan kommer lite mer syrliga toner med citrus i huvudsak. Det går över mot en mer bitter ton, choklad, gärna mörk sådan och sedan mer mot svartpeppar.
EFTERSMAK (20/25) Medellång med toner av svartpeppar, örter och sedan bitterljuv mörk choklad. Vaniljen lever kvar en del på tungan också.
OMDÖME (22/25) En spännande whisky just av den anledning att den är ung. Det framgår inte av buteljen men jag gissar på 3 år, inte mer. Mognadsgraden är fascinerande och även om smaker är något spretiga så är den riktigt angenäm att dricka.
TOTALBETYG: 84/100p
Nu blir det faktiskt lite wild and crazy när vi slänger in något helt oväntat till denna typ av whisky men den funkar så bra! Nu är Sörmlands Ädel från Jürss Mejeri alltid väldigt god i sig. Det är dokumenterat en av världens bästa mögelostar och den kommer ifrån Hälleforsnäs. Lokalt och jag har varit på osteriet många gånger och alltid köpt en bit av denna. Fantastisk! Köp din bit här: https://webshop.jurssmejeri.se/bestall-ost/sormlands-adel
Musik till den här smakkombinationen var kanske inte så enkelt till en början, men jag tänkte att det låter bra funkar till det som smakar gott. Har vi varit spretiga hittills med sörmländsk ädelost, brittisk malt, belgisk jäst och irländsk whisky så varför inte komplettera lika spretigt med irländsk musik. Här har ni Hudson Taylor, 2 syskon som framför låten Battles. En titel som passar i konfliktens Israel idag.
Innan High Coast hette destilleriet Box, vilket ni säkert sett och provat en del ifrån genom åren. När Box var i sin vagga och inte hade någon färdig whisky än fick vi i whiskyklubben besök av Roger Melander, en av de mycket kunniga grundarna. Han hade med sig råsprit från Box, vilket vi fick äran att provsmaka.
Eftersom det inte fanns någon Box-whisky så hittade vi helt enkelt på en annan provning som Roger, med sitt stora kunnande, ledde för oss. Det blev Compass Box som tema istället och vi provade 6 olika whiskysorter ur den serien. Roger pratade i över 3 timmar och vi fick lära oss allt om Box, Compass Box och om whisky rent allmänt.
Lite ironiskt att vi provade just den serien; när Bacardi klev in och köpte varumärket Compass Box 2015, passade man på att hota svenska Box med en stämning för varumärkesintrång. Mot ett så stort företag som Bacardi är det svårt och dyrt att ens försöka vinna en rättslig process, så då blev namnbytet till High Coast ett faktum.
Compass Box-serien finns fortfarande kvar men inte på Systembolaget längre. Synd tycker jag då de olika sorterna i serien är väldigt bra och det finns nästan 70 olika tappningar att hitta på deras hemsida. Extra kul då att ni får möjlighet att prova en av de i min kalender istället.
Här en länk till deras hemsida – där ni åtminstone visuellt kan avnjuta alla roliga buteljeringar:
The Peat Monster är en tidigare favorit och om jag minns rätt så vann den på provningen vi hade med Roger. Jag undrar om den skulle klara sig lika bra idag om Roger presenterade High Coast-buteljeringar istället? Men i vilket fall så har vi med en blended malt att göra, alltså en maltwhisky som är en mix av olika single malt från olika destillerier. I det här fallet består whiskyn av 64,7% Caol Ila, 35% Laphroaig och mindre än 1% av olika Highland-malter (nämligen 60% Clynelish, 20% Dailuaine och 20% Teaninich). Riktigt roligt och bra att man är så specifik när man anger vad innehållet kommer ifrån egentligen.
Är det bra då? Vi får väl helt enkelt prova den och se om den håller måttet?
DOFT (23/25) Kraftig rök till en början men sen kommer sötare dofter in, det är mycket fruktigt och en hel del örter också. Lite pepprig kanske men här finns toner av citrus, honung, toffee och banan.
SMAK (22/25) Gustav Adolfs tårta är det första som kommer till minnes – här finns banan, söt maräng, marsipan och citrus. Röken ovanpå ger fler nyanser av smakerna, nötig och kryddig.
EFTERSMAK (24/25) En explosion av smaker som dröjer kvar länge, väldigt länge faktiskt. Sötman, rökigheten och malten i sig får märkas mest här och det finns inte mycket mer man kan önska sig av en whisky.
OMDÖME (23/25) Betygsmässigt kanske detta blir en vinnare men låt inte mig påverka. Detta är i mitt tycke fantastiskt bra – kanske påverkas betyget av att jag gillar grundmalterna väldigt bra, men smakerna är också många och varierande och spännande på många sätt.
TOTALBETYG: 92/100p
Nu kör vi en klassiker som hör julen till, liksom denna whisky också borde göra. Vi köper en pepparkaka av bra kvalitet och till det en tub grönmögelost. Enkelt och fantastiskt gott – bara att ta spritsa lite ost på pepparkakan och den smälter i munnen tillsammans med whiskyn. Riktigt gott!
Musiken denna gång består av Ye Vagabonds – en grupp bestående av två bröder. De är visserligen från Dublin och både de själva och Compass Box skulle nog inte gilla kopplingen, men jag tycker de spelar och sjunger bra och det matchar känslan jag får för denna whisky väldigt väl! Vi lyssnar till låten Blue is the Eye från albumet Nine Waves.
Så blickar vi mot annat land, nämligen Indien. Ett land som producerat whisky sedan 1820-talet, vilket kanske beror på att Storbritannien styrt och ställt en del historiskt. Däremot är landet som sådan en utmärkt geografisk plats för lagring av whisky, eller rättare sagt snabb mognadstakt på grund av det varma klimatet.
Många av de indiska whiskysorterna är fullt mogna och fulla av smaker fast de kanske vilat på fat hälften så länge som skotska motsvarigheter. Inte för inte som exempelvis Amrut är en storsäljare inte bara i Sverige utan i hela världen.
Jag ledde en gång en studiecirkel i whiskykunskap och då visade jag två filmer – den första en fullständigt automatiserad produktionlinje där Bruichladdich buteljerade sin whisky och maskiner klistrade etiketter i en rasande fart. Som kontrast till det visade jag en film från Amrut där visserligen en maskin hällde upp whiskyn i rätt mängd i flaskan, men en person höll i flaskan, en annan kontrollerade att innehållet stämde i nivå, en annan tryckte i korken och nästa person i ledet klistrade etiketten. Även packningen i lådor var helt manuell. Det säger en del om hantverket bakom indisk whisky!
Förutom Amrut och (Paul) John Distilleries så finns några mindre kända destillerier, exempelvis Rampur Distillery, Imperial Distilleries, Khoday, McDowells Distillery, Mohan Meakin samt Piccadilly Distillery. Det är just det sistnämnda som ligger bakom det ni har i glaset idag. Även om ni aldrig har hört talas om de tidigare så grundades de faktiskt redan 1967 men började destillera först 1994. Litet destilleri tänker ni, men med 4 miljoner liters kapacitet av enbart maltsprit per år så är detta Indiens största maltwhiskydestilleri.
Kamet Single Malt, som ni provar nu, är ett verk av Surrinder Kumar, som tidigare jobbat som Master Blender på Amrut i många år. Den släpptes 2020 på marknaden och har fått några efterföljare med olika namn. En helt klart intressant whisky,
Mer information om destilleriet hittar ni bäst på deras hemsida – riktigt snygg är den också:
Men nu är det väl ändå dags att prova det ni har i glaset.
DOFT (22/25) Frukt, frukt och frukt och så lite sprit. Lite mer utvecklat så finns här en riktig kompott av olika frukter, det är körsbär blandat med tropiska frukter som ananas, persika och sherryfatets russinarom. Mer tropiskt blir det med toner av kokos och sen salta jordnötter.
SMAK (22/25) Det är inte kolsyrat men ändå känns det som en champagne i första sippen, det är torrt, lite beskt men sedan kommer frukten även i smaken, hallon, körsbär, citrus men även mer kokos. Sötman växer och ger honung och vanilj.
EFTERSMAK (23/25) Intensiv och medellång i avslutet med honung, körsbär, björnbär och citrus. Vitpeppar kommer sedan och leker runt på tungan. Det här är en eftersmak i min smak, gillar det skarpt.
OMDÖME (22/25) Spretig i aromerna men en riktigt bra maltwhisky som lätt kan tävla mot Amrut med flera. Blir direkt intresserad av övriga malter från Piccadilly, ett bra upplägg för en indisk batalj.
TOTALBETYG: 89/100p
Vi förstärker frukterna ytterligare med en sötsyrlig Mango – nämligen Mango Soft & Chewy från Sunshine Delights, som finns i välsorterade livsmedelsbutiker. Här är det mango som semitorkats och blir så där härligt segt, som tuggummi nästan. Vanlig torkad mango funkar förstås också utmärkt.
Nu är det dags för en artist som är väl etablerad i musikvärlden, som sedan 1970 spelat aktivt med en ansenlig mängd olika artister. Vi talar om Elvis Costello som frontar sitt eget band The Attractions. Jag har valt ut en låt från Goodbye Cruel World som kom 1984, alltså för 40 år sedan. Tiden går men bra musik består – här är låten Peace in Our Time.
Okej, hur många känner till InchDairnie Distillery? Hur många har provat en Finglassie någon gång? Ja, kanske om du också införskaffat denna buteljering. Har du inte gjort det får du nu möjlighet att prova den i kalendern istället.
Small Batch Finglassie 2017 är en single malt på rökigt recept, lagrad på bourbonfat som tidigare innehållit Islay-whisky och sedan med en finish på oloroso sherry-fat.
Destilleriet bakom heter som sagt InchDairnie Distillery och det byggdes och startades upp 2015. Beläget i Fife, strax norr om Edinburgh och därmed räknas det till Lowlands.
Ian Palmer heter mannen bakom destilleriet och han använder gärna lite idéer outside the box. Maltmjölet bultas i en hammarkvarn istället för en vanlig kvarn. Mäskningen utförs i en filterprocess utan den mäsktunna som annars alltid finns på alla destillerier. I destilleriet finns också en Lomond-panna, likt den som finns hos Loch Lomond Distillery. Man jobbar också med olika jästkulturer och använder också råg och havre till sin mäsk. Så ja, lite annorlunda är detta!
Från destilleriet har släppts en del kul genom åren – Ryelaw till exempel, en ryewhisky, en rökt Kinglassie, en havrewhisky och mer därtill. Men den vi provar idag tillhör majoriteten av det som destilleras – en skotsk single malt.
Här kommer en kort film om destilleriet och mer hittar ni på deras Youtube-kanal.
Men nu har det väl blivit dags att provsmaka dagens whisky – en Finglassie från serien Rest & Be Thankful. Detta är också namnet på en otroligt vacker dal i Skottland, nära Loch Lomond National Park.
DOFT (23/25) Här har vi rökt kött i vätskeform, till en början i alla fall. Sen kommer det in frukt, päron, tropiska frukter, ananas, kanske lite banan till och med. Det finns en sötma som på något konstigt sätt får mig att minnas stekt bacon till söndagsfrukosten och därefter rostad bröd med honung.
SMAK (23/25) Här känns fatkaraktären – vanilj och sötma i koncentrerad form. Sen kommer en hel del rök men det tar inte udden av sötman och fruktigheten. Bland frukterna finns många tropiska som ananas och mango men även apelsin och citronskal. Här finns torkad frukt också och den tas om hand väl av den rökiga, nästan vedeldsrökiga smak som finns här.
EFTERSMAK (22/25) Rökt skinka, bacon, fläskpannkaka – allt detta påminns jag om i eftersmaken av denna. Det är ju fantastiskt att ett destillat kan framkalla dessa smakupplevelser. Eftersmaken är dessutom lång, väldigt lång.
OMDÖME (23/25) Den är ung, lite rå och spritig med massor av rök och en otrolig mängd smaker, en hel fruktkompott med tropiska frukter, Sen finns toffee, honung och svartpeppar. Komplext och roligt när något kan smaka så mycket av olika smaker. Spretigt kanske några säger, spännande säger jag. Kan vara det högsta betyg jag givit en sådan ung whisky.
TOTALBETYG: 91/100p
Whiskyn är god som den är men den har sötman, röken och den spännande maltigheten som gör den mer komplex. Det här är bra och kräver sitt tillbehör, så här nöjer vi oss med en chokladbit av bättre kvalitet – en Lindt Excellence 70% kommer lyfta destillatet ytterligare.
Då var det dags för Norah Jones att göra premiär i den här kalendern. För mig var det hon som lyfte in jazzen i det moderna rummet, i radion och bland alla åldrar. Lugn, skön och jazzig pop när den är som bäst. Låten vi hör nu är lite råare och rockigare om man tillåts använda uttrycket. Vi lyssnar till nya låten Queen of the Sea.
Det finns 200 fyrar längs Skottlands kuster och denna whisky är en hyllning till fyren. Inte som byggnad kanske utan mer som en symbol för säkerhet och familj, dess syfte är ju ändå att se till att sjöfarare kommer hem säkert till sina familjer. Det är lite det man anspelar på när Brave New Spirits tagit fram Lighthouse Blended. Den finns i två utgåvor, en orökt och en rökt och det är den sistnämnda ni har i glaset idag.
Brave New Spirits är ett företag som satsar på ett antal olika varumärken, men det är bara denna som går att hitta i Sverige. I övrigt har man ett antal blended och single malt, inklusive några single cask-buteljeringar, bland annat från Benrinnes, Glenturret och North British.
Som vanligt när det gäller företag som hittar på egna varumärken på andra whisky och köper fat för att göra egen blended, så finns det inte mycket information att hitta i övrigt. Det finns en kontaktadress i Glasgow och det går utmärkt att anlita företaget ifall du har ett fat i Skottland som du vill ha hjälp med att buteljera. Eller sälja för den delen. Men att hitta något konkret om vad som finns i flaskan är i stort sett omöjligt.
Så om ni är mer intresserade av Brave New Spirits och den sprit de har i sin katalog, så kan ni kolla in den här filmen:
Jag tänker att vi provar vad den här buteljeringen har att erbjuda.
DOFT (21/25) Hav och sälta, torvrök, sedan en örtig, teliknade doft, lite gräs, mossa kanske. Kan inte känna mycket fruktighet, utan snarare grönsaker, som doften av jorden i grönsakslandet. Sötma i bakgrunden, lite som en rom nästan.
SMAK (19/25) Nu kommer det mer röksmak, mer av hav och örter och en hel del svartpeppar. Inte så mycket sötma i smaken utan mer åt örter, enbär, som en gin.
EFTERSMAK (18/25) Röken hänger kvar, örterna likaså, sötman försvinner snabbt. Den medellånga eftersmaken ger tyvärr lite aska i slutet, vilket inte är så angenämt.
OMDÖME (19/25) Inte den bästa av blended, finns några betydligt bättre rökiga motsvarigheter för samma peng. Men intressant att den påminner om andra spritsorter, tycker jag i alla fall, med sötma som i en rom i doften och örtighet som från en gin i smaken.
TOTALBETYG: 77/100p
Nu kör vi något enklare som bara är att köpa. Nötmix Bär från OLW ger nötter, sälta och söt fruktighet vilket kompletterar denna whisky alldeles utmärkt. Nötblandningen är dessutom fantastiskt god till många andra av sorterna i denna kalender.
Vi fortsätter åt det progressiva hållet med gruppen Beardfish, ett svenskt band bildat 2001. Man har spelat som förband till The Tangent, Flying Colors, Spock’s Beard med flera. Keyboardisten Rickard Sjöblom har egna soloprojekt och spelar även i Big Big Train. Bandet bröt upp 2016 men återförenades i år med ett nytt album i samma stil. Vi lyssnar dock på deras låt Comfort Zone från 2015.
